CANNES 2018

Skribent

Alexander Dunerfors

14 maj 2018 | 11:00

Cannes 2018: Christopher Nolan ger tips till unga filmskapare

Han är blockbuster-regissören som gör studiofilmer på sitt egna vis. I helgen pratade Christopher Nolan om kärleken till Stanley Kubricks ”2001”, om sina första filmer, och varför han aldrig gick på filmskola, under en lång masterclass på filmfestivalen i Cannes. Här är höjdpunkterna!
Det är inte svårt att se hur mästerregissören Christopher Nolan har inspirerats av Stanley Kubrick, kanske främst i sitt science fiction-epos ”Interstellar”. Det senaste året har Nolan jobbat på en alldeles egen hyllning till Kubrick, nämligen en restaurering av filmklassikern ”År 2001: Ett rymdäventyr”.

Filmen som firar 50 år i år har nyss visats i Cannes, i 70mm-version och med samma bild och ljud som år 1968. Nolan själv var på plats för att presentera ”År 2001” för festivalens publik, och han bjöds även in till en tvåtimmars masterclass om arbetet, och om sin egna karriär.

- Första gången jag såg ”2001” var jag sju år gammal. Det var året efter George Lucas ”Stjärnornas krig” kom ut och i vågen av den fenomenala succén släpptes ”2001” på nytt. Min pappa tog med mig till Leicester Square, den största bion i London, där jag såg filmen i 70mm. En otrolig upplevelse som jag burit med mig sen dess. Duken öppnade sig och jag fick följa med på en otrolig resa, minns Nolan.

- Vad jag burit med mig från den erfarenheten är en känsla att film kan vara vad som helst, och göra vad som helst. Vad Kubrick gjorde var att han vägrade att inse att det fanns regler att spela efter, vad gäller det narrativa. Fanns det regler slängde han ut dem genom fönstret och gjorde på sitt eget sätt. Det är upp till oss filmskapare att tänja på gränserna och inte låta regler begränsa oss.
 
 

Christopher Nolan om… restaureringen av ”År 2001”

 
- Förra sommaren, efter att jag blev klar med ”Dunkirk” gick vi in i ett labb för att överföra sju av mina filmer till ett nytt hemvideoformat, 4K och UHD. Det var ett nytt arbetssätt som inte använts förut. Vi bröt ny mark. Någonstans under den processen fick jag höra att Warner Bros hade bevarat några rullar med ”2001”. Ville jag se dem? Självklart! Vi såg på dem utan ljud, bara njöt av de fantastiska bilderna.

Filmen från 1968 fyller 50 år i år. Så föddes en idé om att försöka återställa ”År 2001: Ett rymdäventyr” till dess forna, analoga glans.

- Vi började prata om 50-årsjubileet, och tänkte: Kan vi ta printen som gjordes på 90-talet och ta fram ett nytt negativ? Vi kunde producera en ny 70mm-print som skulle ge biopubliken en känsla av hur filmen ursprungligen presenterades på 1960-talet. Warner Bros hade reserverat alla tillgängliga 70mm-projektorer för min film ”Dunkirk”, så alla bitar föll på plats. En otrolig möjlighet som vi såg fram emot.

- Jag kallar den här filmen för orestaurerad, för de senaste 20 åren har restaurering blivit synonymt med digitalisering. Man rensar upp den analoga filmen, får bort alla repor men man förlorar mycket information. Man förändrar mediet på ett sätt. Vi såg original-negativet och det såg fantastiskt ut. Vi kunde återvända till de ursprungliga anteckningarna och återskapa i detalj den fotokemiska process som gjordes år 1968. Samma färger och samma ljud nu som då.
 
 

…om digital vs analog film

 
- Digitalisering är ett värdefullt verktyg, men det är ett annat medium. Vi vill att film som gjordes analogt ska visas analogt så långt det går, säger Nolan till publikens applåder.

Han har länge varit den analoga filmens förespråkare i den här debatten, men nu välkomnar Nolan en förändring i hur man ser på digital vs analog film.

- Det ses inte längre som en kamp: film vs digitalt, eller analogt vs digitalt. Man har tack och lov accepterat att de är olika medium. Vi måste se till att de filmskapare som vill filma digitalt eller analogt får göra det. Rädslan har funnits att digitalisering av filmarkiven hotar originalen. Det digitala ger en fantastisk tillgång till filmhistorien, men det måste finnas en fotokemisk ryggrad. Industrin behöver det, för filmhistorien och för filmens framtid.

Vad är då fördelarna med analogt, enligt Christopher Nolan?

- Ett oändligt antal färger. Högre upplösning och mer detaljer. Men i slutändan handlar det om känslan som man får. Analog film är det mest immersiva och emotionellt involverande verktyget för att dra in publiken i en berättelse. ”Dunkirk” fick en ovanligt bred release med hundratals kopior i 70mm, och kan man behålla den analoga skönheten tror jag det är det bästa mediet för publiken.
 
 

…om kärleken till IMAX-formatet

 
- Första gången jag upplevde IMAX var på museer, där jag såg korta dokumentärer i tonåren. Jag kände genast att det var framtiden för film. Kan man göra Hollywoodfilm i det formatet - vilket otroligt verktyg för att suga in publiken! Storleken på duken och kvalitén på bilden… Jag hade velat jobba med IMAX länge.

- När jag gjorde ”Batman Begins” träffade jag IMAX för att se om vi kunde överföra filmen till IMAX. Det blev starten på en relation som fortsatt sen dess. Inför ”The Dark Knight” gick vi till IMAX för att få låna deras kameror, det hade inte gjorts på en Hollywood-film förut. Vi använda dem för speciella sekvenser, som när Jokern presenteras eller biljakten där långtradaren tippar över, och resultatet blev spektakulärt. Otroligt vilken upplösning. Men man kunde bara filma 90 sekunder i taget med en handhållen kamera, det kräver mycket planering. Det är ett komplext arbete, men vi älskade det.

- Genom åren har vi kunnat utveckla nya verktyg och snabbare linser. Hela ”Dunkirk” filmades i stort format, 70mm, och det mesta på IMAX-film och med IMAX-kameror. När printarna kom var det som att min tonårsdröm slog in.
 

…om varför han inte använder second unit

 
- När jag började göra studiofilmer var det mycket vanligt på den tiden att använda en stor second unit. En annan regissör som filmar klipp som ska in i din film. Jag kom från independentfilm, och jag kunde inte fatta det. Är det viktigt nog att finnas med i filmen, är det jag som ska filma det. Duken har samma storlek vare sig det är ett litet eller stort klipp. Att sitta med producenterna i början av inspelningen och säga ”jag behöver inte regissera de här bitarna”, det är inte min grej. Jag som är regissör måste regissera varje scen själv.

- Och varje gång vi måste filma utan en skådespelare närvarande, en närbild eller inklippsbild, stör det mig alltid. Ser man en karaktärs händer så är det en prestation som sker i varje gest.
 

Nolan besöker Cannes filmfestival för första gången.
 

Christopher Nolans råd till unga filmskapare

 
- Jag tror Kubrick själv sa att det bästa sättet att lära sig att göra film, är att göra film. Det stämmer definitivt för mig. Jag gick aldrig i filmskola, jag gjorde egna filmer från ung ålder, med mina vänner och inga pengar. Man får chansen att lära sig lite av varje yrke. Vi fick filma på helgerna, alla hade andra jobb, och ibland kunde folk inte dyka upp. Man vet aldrig vem som dyker upp idag, så man måste kunna lite av allt. Det är ett bra sätt att lära sig allt. Ju större filmer jag gör, desto mer uppskattar jag det jag lärde mig. Jag kan tillräckligt för att vara en ”pain in the ass” för alla på inspelningen. Inte så att jag tror jag kan ta över deras jobb, men de vet att jag håller ett öga på dem.

- Det kan jag rekommendera alla unga filmskapare. Testa allt. Ljud, ljus, foto - du behöver kanske inte agera själv. Kan du första varje del av filmskapandet är du inte lika hjälplös, du förstår alla i teamet. Om du kan prata med ljudavdelningen om vilka mikrofoner de använder, till exempel, så känner de att du bryr dig om deras jobb.
 

…om sin första långfilm ”The Following”

 
- För att förtydliga, jag gick aldrig på filmskola för jag kom inte in på filmskolan. (skratt) Med facit i hand lärde jag mig mer om film genom att göra egna filmer på 16mm.

- När jag ser tillbaka på ”Following” var det den perfekta startpunkten för mig. Den filmades helt med handhållen kamera, i svartvitt, och jag använde så gott det gick naturligt ljus. Kameran följde skådespelarna. Vi behövde repetera mycket, för vi hade inte råd med mer än 1-2 tagningar. Skådespelarna kunde scenen enormt väl när vi kom till vår miljö, och sen följde jag dem bara med kameran. Det var rätt tillvägagångssätt för mig, för det gällde att alltid tänka på berättelsen. Var är kameran och vad ser den?

Nolan berättar att han aldrig använder sig av en monitor på inspelningen, då han inte vill se en platt bild utan fånga en tredimensionell scen.

- Jag ställer kameran där jag tror att publikens synvinkel ska vara, det som känns mest naturligt. En berättelse är som en labyrint. Man vill inte se labyrinten från ovan, och se karaktärerna svänga fel och göra misstag. Man vill vara där nere med dem, hänga över axeln, och svänga fel ihop med dem.
 
 

…om klippningen i ”Memento”

 
- Strukturen i ”Memento” är intensivt linjär, även om folk säger motsatsen. Den är linjär, men går baklänges. Vi kunde inte klippa bort en enda scen eller kasta om scenerna, allt var tvunget att finnas med i manus. I klippningen handlade det mer om att sätta tempot i de olika scenerna.

I sina filmer har Nolan använt flera tricks för att publiken ska kunna hänga med i hans ibland väldigt komplexa berättelser.

- På bio måste publiken hinna sjunka in i filmen. De blir förvirrade om de redan från början ser för många snabba klipp, eller bilder som inte hör dit. Med varje film gjorde vi färre klipp i inledningen, speciellt i ”Memento”.

- Det finns en scen i slutet där vi gick från svartvitt till färg. Ett medvetet val vi gjorde. Vi använde svartvitt för att påminna tittarna om att de är i olika sektioner av filmen. Faran är att man blir medveten om att man ser på en film, att man påminns om filmskapande-processen. Jag gillade det estetiskt, men när man gör såna stilistiska val måste man väga fördelarna mot riskerna.

- I ”Inception” valde vi en annan lösning. För att visa att filmen utspelar sig i olika lager av drömmar, använde vi oss av olika väder. Det kan regna i ett lager av drömmen och snöa i det andra.
 
 

…om manus-samarbetet med hans bror Jonathan Nolan

 
- Ibland skriver jag själv, och en del med andra. Speciellt med min bror Jonah. Processen har sett olika ut för varje film. ”Memento” skrev jag själv men jag visade honom manuset och vi pratade mycket om det. ”The Prestige” var första gången vi jobbade ihop för fullt. Jag spenderade flera år med första utkastet. För ”The Dark Knight”-trilogin satt vi och diskuterade i samma rum… eller bil, båt, flygplan, var vi nu befann oss. Vår arbetsprocess utvecklas. ”Interstellar” var ett projekt som Jonah hade skrivit åt Steven Spielberg flera år tidigare. Jag tog manuset och lade till egna saker, ändrade det på mitt sätt. Vi har jobbat på olika sätt genom åren och det fortsätter att utvecklas. Om inte han blir för upptagen i Hollywood förstås. Jag hoppas jag får chansen att jobba med honom igen.
 

…om att arbeta ihop med sin fru

 
Emma Thomas har producerat de flesta av Christopher Nolans filmer. Han berättar om varför han gärna jobbar ihop med familj och vänner.

- Emma är min längsta och närmaste medarbetare. Det är härligt att jobba med folk som inte har en agenda, förutom att hjälpa dig göra den bästa filmen du kan, säger han till publikens applåder.

- Det är otroligt svårt att hitta sådana relationer inom affärsvärlden. När man har jobbat med folk innan pengar ens var inblandade, är det härligt att hålla kvar vid de relationerna. Min kompositör David Julyan är en gammal vän från college. Min fotograf Wally Pfister har filmat flera av mina filmer sedan ”Memento”. Samarbetet blir enklare så och man litar på varandra. De är folk som bara vill filmens bästa. När de säger ifrån, ”du har fel” eller ”du gör något dumt”, då får de min uppmärksamhet. Det är viktigt att ha såna röster omkring sig. Och det är underbart att ha Emma som producent. Hur hon får ihop det med sitt liv i övrigt, och med våra barn, det har jag ingen aning om. Men jag är glad att hon gör det.
 

Filmfamiljen är samlad: Christopher Nolan, Emma Thomas och Jonathan Nolan.
 

…om hur Batman-filmerna är tre olika genrer

 
År 2005 fick Christopher Nolan chansen att ta sig an serietidningshjälten Batman. Resultatet, ”The Dark Knight”-trilogin, är något av det mest hyllade i genren. Han berättar varför han drogs till projektet från första början:

- Karaktären Batman och hans ursprung har inte riktigt utforskats i filmerna eller i serierna. Jag ville berätta historien som en noir-thrller. Ja, det är en superhjältefilm i grunden, men det handlar också om skuld och rädsla och om hans starka impulser. Kom ihåg att Bruce Wayne inte har några superkrafter, förutom att han är väldigt rik och kan bygga det mesta. Som jag alltid säger - han är bara någon som gjort väldigt många pushups. Han går att relatera till, han är mänsklig och jag dras till berättelser som är universella. Figuren Bruce Wayne fascinerade mig.
 
 
Filmskaparen ser de tre filmerna som tre olika genrer, som definieras av sina skurkar.

- Den första filmen är en ”origin story”, den följer hjältens resa. Ra’s al Gul blev en passande motståndare, mentorn som blev fiende. ”The Dark Knight” är för mig ett crimedrama i Michael Manns anda, som ”Heat”. Jokern blev en perfekt skurk, en terrorist som vill skapa kaos. För ”Dark Knight Rises” var det viktigt att byta genre igen. Vi valde nästan ett historisk epos, som en krigsfilm. Där passade Bane in.

- Det är viktigt för mig själv och Jonah, när vi planerar en uppföljare, att bygga vidare på det vi har gjort förut. Man vill utveckla världen. Att ändra genre och ändra skurkar lät oss ta med publiken på en annan resa varje gång, och berätta något nytt om Bruce Wayne.
| 14 maj 2018 11:00 |