Steven Spielbergs “Hajen” från 1975 är inte bara en skräckklassiker – den är grundstenen till den moderna blockbuster-eran. Men det som gör filmen till något mer än bara en teknisk pionjär är alla de små, egensinniga, ofta kaotiska detaljerna som gömmer sig under ytan.
I den nya dokumentären “Jaws @ 50: The Definitive Inside Story” läggs fokus på alla de intrikata beståndsdelar som kom att utgöra myten, narrativet och fascinationen kring Spielbergs klassiker.
Här är 10 av de komponenter som dokumentären sätter under lupp.
10. Bruce – monstret som vägrade samarbeta
Den mekaniska hajen döptes internt till ”Bruce” efter Spielbergs advokat, men denna metallbest visade sig vara allt annat än juristvänlig. Hajen krånglade konstant, sjönk ibland till havets botten och saboterade inspelningen till den grad att regissören tvingades omstrukturera hela sitt filmspråk.
”Att hajen inte fungerade var en välsignelse. Det fick mig att bli mer som Alfred Hitchcock än Ray Harryhausen.” säger Spielberg om hajens ovilja att samarbeta. Genom att använda POV-tagningar, reaktioner och ljud lyckades han väcka en primal rädsla hos publiken. Det klassiska filmspråket sattes på prov, och “Hajen” blev en masterclass i suggestiv skräck. Bestens frånvaro blev därmed filmens största tillgång.
9. Citatet född ur frustration
Den mest citerade repliken i “Hajen” fanns inte i manuset från början. Slagorden ”You’re gonna need a bigger boat” som Brody (Roy Scheider) slänger ur sig var ett internskämt bland teamet som användes så fort något gick fel. Under en tagning testade Scheider att inkorporera det i filmen och Spielberg älskade leveransen så mycket att han lät den stanna. Det blev ett av filmhistoriens mest odödliga ögonblick, fött ur ren improvisation.
8. Havet som mardröm
Till skillnad från många samtida filmer valde Spielberg att filma till havs – på riktigt. Detta visade sig vara ett logistiskt helvete. Skådespelare blev sjösjuka, båtar drev ur bild och teknisk utrustning förstördes av saltvatten. Spielberg kallar inspelningen för ”ett av mitt livs största misstag – som jag aldrig ångrar”. Havets oförutsägbarhet blev en central del av filmens realism.
7. Shaw vs Dreyfuss – en verklig rivalitet
Skådespelarna Robert Shaw (Quint) och Richard Dreyfuss (Hooper) må ha spelat rivaler – men hatet var inte enbart skådespel. Shaw retade Dreyfuss konstant och Dreyfuss var inte sen att hugga emot, vilket skapade en laddad stämning på inspelningen. Spielberg valde att inte blanda sig i, utan utnyttjade spänningarna för att förstärka filmens konflikter.
“De blev ett sorts sparringpar, vars personliga konflikter speglar det som karaktärerna går igenom i filmen. Resultatet blev en elektrisk dynamik som känns genuin i varje scen.” säger Spielberg om skådisarnas gnabbande.
6. Monologen om USS Indianapolis
En av filmens mest minnesvärda scener är Quints monolog om USS Indianapolis – en berättelse så obehaglig att den etsar sig fast. Manusförfattaren Howard Sackler, som tagits in för att putsa till originalmanuset till filmen, pitchade idén till Spielberg eftersom han ville ge en gedigen bakgrund till Quint och hans hat mot hajar. Spielberg tog in manusförfattaren John Milius, som skrivit “Apocalypse Now”, specifikt för att skriva monologen om den sanna berättelsen om USS Indianapolis. Resultatet var ett åtta sidor långt manus som var omöjligt att få med i filmen i sin helhet.
Robert Shaw skrev om och improviserade delar av talet själv, ofta på fyllan. Spielberg lät kameran rulla, och magin infann sig. Monologen blev ett mästerverk i dialogdriven skräck, som tillförde oväntad tyngd till en film om en haj. Spielberg säger själv i dokumentären att just den scenen är något han “genuint kan se om och om igen”.
5. Antikapitalismen och drömmen om ett Fidel Castro-citat
Många minns hajen som skräckens symbol, men filmens verkliga antagonist är mänsklig: nämligen borgmästaren Larry Vaughn. I sin pastellfärgade kostym och med sina blankpolerade leenden sätter han profit före liv – gång på gång. Det är han som motsätter sig att stänga stränderna, trots tydliga bevis på fara. Vaughn representerar ett återkommande tema i Spielbergs filmografi: institutionell inkompetens och cynism. Som Steven Spielberg själv formulerar det: “Borgmästaren var den verkliga skurken, hajen gjorde bara det som hajar gör.”
Den kapitalistiska antagonisten var en stor del även i Peter Benchleys roman, något som uppmärksammades av ingen mindre än Fidel Castro. När Kuba-ledaren i en intervju fick frågan om vad han läste svarade han just “Hajen”. När journalisten sen frågade varför han läste kommersiella amerikanska thrillers svarade Castro; “Där har du fel, det här är en fantastisk metafor över kapitalismens korruption” – något som Benchley försökte få som citat på omslaget, men som tyvärr nekades av publicisten.
4. Den mänskliga reaktionen
För att få till den ikoniska öppningsscenen där Chrissie Watkins släpas genom vattnet användes vajrar fästa vid skådespelerskans höfter. Hon kastades hit och dit av ett dolt maskineri under ytan, utan att veta exakt när rycken skulle ske. Hennes skrik är till stor del äkta. Scenen blev ett skolboksexempel på fysisk skräck – och ett bevis på att ibland är enkel praktik mer effektivt än alla digitala effekter i världen.
Och nog satte det stämningen för resten av filmen. Precis som filmskaparen Steven Soderbergh säger i dokumentären; “Om de är villiga att göra detta tre minuter in i filmen, vad mer är de benägna att göra?”.
3. John Williams tvetydiga tvåton
Det ikoniska temat – DUN-dun, DUN-dun – verkar idag så självklart att det är lätt att glömma hur modigt det var. John Williams presenterade det för Spielberg med enbart två toner, vilket initialt inte fick den reaktion som kompositören hade hoppats på. ”När han spelade den för mig på pianot började jag skratta. Jag trodde att han skämtade”, säger Spielberg. Men temat är genialt i sin enkelhet: en musikalisk representation av en osynlig fara som närmar sig. Minimalismen skapade maximal effekt – och förändrade filmens nerv för alltid.
2. En statistarmé på hemmaplan
När filmteamet slog läger på Martha’s Vineyard anlitade man hundratals ortsbor som statister, birollsinnehavare och praktisk personal. Många av ansiktena i bakgrunden – badgäster, poliser, affärsägare – var helt vanliga invånare. Den lokala färgen gav filmen en dokumentär känsla, vilket förstärkte realismen. En verklig småstad i skräckchock blev kuliss för en fiktiv katastrof, och platsens autenticitet förhöjde trovärdigheten dramatiskt. Vissa av dessa statister deltar fortfarande i jubileumsevenemang – 50 år senare.
1. Spielbergs PTSD
Att regissera “Hajen” blev för Spielberg inte bara ett genombrott – det blev ett trauma. Den tekniska mardrömmen, inspelningens förseningar och studions misstro ledde till att han utvecklade stressymptom och panikattacker. Under flera år efteråt drabbades han av återkommande ångest, ofta kopplat till känslan av att ha förlorat kontrollen. “Hajen” blev en succé, men priset var högt.
I dokumentären avslöjar han att han brukade smyga sig in på Hajen-delen av Universal Studios, dit originalbåten Orca skickades för att bli en del av attraktionen, och krypa in i kajutan och gråta – flera år efter att filmen var klar. Tur att det ändå gick ganska bra för honom sen.
“Jaws @ 50: The Definitive Inside Story” har digital premiär på Disney+ den 11 juli.
Läs också: Steven Spielberg har sett om ”Hajen” efter 50 år: ”Jag gillade den!”
Läs också: Steven Spielbergs löfte: ”Kommer aldrig någonsin att gå i pension”