MovieZine möter Anna Odell

11 November 2013 | 20:05

Anna Odell: "Det handlar inte om revansch"

Den omskrivna konstnären Anna Odell står bakom höstens mest intressanta debutfilm "Återträffen".

En klassfest tar en tråkig vändning när en av deltagarna river upp gamla sår. För Anna Odell fick "Återträffen" ersätta den 20-årsfest som hon själv inte blev bjuden till. I höstens mest spännande debutfilm spelar hon rollen som sig själv.

Vanligtvis frågar jag var idén till filmen kom ifrån, men i "Återträffen" förklaras det redan ganska väl. Men när kom du fram till att du ville göra en långfilm, och på det här sättet?

- Jag hade länge velat jobba med temat, och använda min egen erfarenhet av att ha varit mobbad Men som konstnär var jag mer inne på ett videokonstverk. När jag började jobba med det så visste jag att 20-årsjubileet med min riktiga klass närmade sig. Jag hade börjat skissa på ett tal som liknar det i filmen. Men i den vevan fick jag veta via Facebook att det redan hade varit en återträff, där alla var bjudna utom jag.

- Först blev jag besviken, för då kunde jag ju inte göra mitt projekt så som jag ville. Men sen tänkte jag om, och kom på att jag istället skulle göra den här iscensättningen med skådespelare, och skapa ett "tänk om". Var det det här man var rädd för, var det det man ville undvika? Sen kunde jag söka upp de riktiga personerna. Det kände jag var en ännu bättre och mer intressant. Det var tack vare uteslutningen där som jag började tänka i de banorna.

Så du hade tänkt att gå på klassåterträffen och filma den och läsa upp ditt tal?

- Jag vet inte. Jag hade tänkt att dokumentera det, på något sätt. Jag är väldigt noga med att inte hänga ut personer när jag gör mina projekt. Jag hade antingen låtit skådespelare gestalta det med röster, eller mörka allas ansikten. Jag hade hittat ett sätt att inte avslöja dem. Men jag ville ändå använda mig av det som skulle hända på något sätt, och se om någon kanske kunde tänka sig att prata om det framför kameran.

I andra delen av filmen söker du upp dina gamla klasskamrater för att visa dem den första delen av filmen. De spelas av skådespelare, men är baserat på scener som hänt på riktigt?

- Jag valde ut de möten som jag tyckte var representativa eller viktiga för att berätta den här hierarkin. Jag träffade närmare två tredjedelar av klassen.

Vi fick se lite reaktioner, men är det någon som har sett hela filmen?

- Nej, inte vad jag vet.

Vill du att se ska se den?

- Jag tror väl att de kommer att se den... Det är min gissning. Jag vet inte.

Känner du dig klar med historien eller finns det något sätt man kan spinna vidare på filmen "Återträffen"?

- Det tror jag inte att jag kommer göra. Det kommer säkert att finnas beröringspunkter med det jag gör sen. På samma sätt som det finns beröringspunkter mellan "Okänd kvinna" och "Återträffen". Men just nu är jag färdig med den undersökningen.

"Okänd kvinna" blev väldigt omskrivet...

- Inte verket, men en av metoderna. Det kunde ha sett annorlunda ut om det hade nått allmänheten när verket var färdigt. Det handlade om hur en del av berättelsen nådde ut.

Man fokuserade på fel saker?

- Nja, det var intressant det också. Det synliggjorde en massa andra strukturer. Men det var inte vad jag hade trott skulle ske. Inte på det sättet. Framför allt trodde jag inte att man skulle gå ut på det sättet i media, och att det skulle komma från psykiatrin. Att man påstod saker som inte var sant.

"Återträffen" är också omskriven, men i betydligt mer positiva ord. Det är redan en väldigt hyllad långfilmsdebut. Känner du att du kommer göra mer film?

- Det var ju så himla roligt, en häftig process som det vore roligt att någon gång göra igen. Men för mig är temat viktigare än formen. Så när det blir, får vi se. Man ska aldrig säga aldrig, men jag vill nog ha lite av det här undersökandet mer. För att behålla intresset för min egen del.

Känner man igen temat i "Återträffen" i andra länder?

- Ja, det verkade verkligen så. Både i Venedig och Sydkorea. Det var inte svårt för dem att ta till sig den, och ställa liknande frågor som man ställer annars. Det lilla jag hann höra från den vanliga publiken där var att man kanske pratar mycket mindre om sånt - hierarkier är fortfarande mycket mer en del av samhällsstrukturen. Man kanske mer ser det som att personen som blir utsatt har sig själv att skylla. Vi har iallafall kommit lite längre...

Berätta om den sista scenen, där en av skådespelarna och en av de "verkliga" personerna träffas. Hur platsar den in i filmen?

- För mig är den dels ett sätt att säga att det jag gör i filmen, den metod som jag har haft, att jag inser att den är problematisk. Jag riskerar också att upplevas som en person som går för långt. Som kanske kränker någon annan. För idag har jag makten. Det är ett sätt att säga att jag är medveten om det. Sen tycker jag också att filmen i sig har så många metalager, många fler än man kanske tänker på. Ju mer man pratar, ju mer nivåer ser man. Då är det ett sätt att fortsätta leka med de här nivåerna, verklighet och fiktion. Om någon av mina gamla klasskompisar upplever att jag gått över gränsen, är då också skådespelarna en del i det? Jag tycker det är spännande att låta tanken löpa.

Känner du att du tar makten nu och får lite av en revansch mot de som mobbade dig?

- Jag har inte tänkt på det så. För min del handlar det inte om revansch, jag tror att jag är så pass fri från min gamla klass att det inte handlar om det. Sen kommer jag såklart alltid att vara påverkad av det som varit, men jag är inte beroende av deras bekräftelse. Jag är intresserad av strukturer som har med makt och hierarki att göra. Men klart, jag är medveten om att jag har makt i situationen när jag kontaktar dem för att göra en film. Det är en typ av makt. Det tycker jag också är väldigt viktigt att komma ihåg. Inte som en politiker men jag har ju en makt, när jag kan göra saker med folk som påverkar dem. Det är lätt att vara medveten om när man är maktlös, och glömma bort när man har makten.

Till sist, blev "Återträffen" som du hade tänkt dig?

- När jag gör ett verk eller film... Lika mycket som jag styr, så låter jag mig styras under processen. Så om man tittar på den första halvan av filmen som var mer färdig i huvudet så blev den för det mesta bättre än jag hoppats. Jag kan inte säga att hela filmen blev som jag förväntade mig, för jag har följt en process. Men jag är nöjd med vad det blev.

Se ett klipp ur filmen nedan:

Anna Odells "Återträffen" visas i helgen på Stockholms filmfestival och får ordinarie biopremiär 15 november.