Återträffen (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
I "Återträffen" bjuder Anna Odell in oss till en klassåterträff 20 år efter att eleverna slutat grundskolan och gått skilda vägar. Feststämningen kommer dock av sig då gamla konflikter kommer fram till ytan, och sanningar ifrågasätts. En rannsakan av ledarskap och styrande hierarkier tar sin början.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ÅTERTRäFFEN

Unik och intressant debut av Odell
Omstridda konstnären Anna Odells filmdebut är lite otippat en av årets mest spännande svenska filmer, en halvt dokumentär studie i mänskligt beteende och konfrontationer kring gamla synder.

Ibland händer det, när man minst anar. När man nästan sliter av sig håret av frustration inför svenska filmindustrins begränsade utbud. När man spyr galla på en femtioelfte Wallander-film. Det är då en ny, ung regissör kommer och gör något alldeles eget, något extra som känns så befriande unikt och originellt att man faller pladask.

Att denna film skulle komma från ökända Anna Odell är kanske både väntat och oväntat. För de som känner igen konstnärens namn så blev hennes examensarbete på Konstfack, " Okänd, kvinna 2009-349701" där hon undersökte maktstrukturen inom psykiatrivården, minst sagt omstritt. Oavsett ens åsikt om det kontroversiella projektet så bör det lugnt poängteras att hon är en begåvad och mycket intressant filmregissör.

"Återträffen" är uppdelad i två delar, båda spelfilm och rekonstruktioner medan del 2 är något mer dokumentärt. Det är dock svårt att inte berätta för mycket eftersom den bjuder på en del överraskningar. Upplägget är en klassåterträff där klassens gamla mobboffer Odell (som spelar sig själv) dyker upp och minst sagt drar ner stämningen genom att dra upp gammalt groll. Med denna film konfronterar hon senare gamla klasskamrater och reaktionerna är blandade.

På många sätt kan man tycka att det är mer ett konstexperiment än en faktisk film och det blir stundtals smått pretentiöst. Men den är inte så svårsmält och jobbig som det kan låta utan faktiskt en snygg, välspelad och genomtänkt studie i mänskligt beteende. Där många lätt skulle ta den enkla vägen och skildra mobbning samt de slitsamma konflikter som uppstår vid barndomens ålder så väljer Odell att sikta in sig på vuxna människor och tvingar dem att syna sin egen självbevarelsedrift.

Det är både spännande, obehagligt, jobbigt men framför allt roligt med en tacksam dos svart humor som kommer automatiskt ur både tragikomiska och absurda situationer. Trots ett långsamt, krypande tempo så hålls intresset på topp och man vill hela tiden se mer. Det är närapå omöjligt att förutse karaktärerna eftersom de är riktiga människor, nästan som i en lågmäld, sansad dokusåpa.

Samtidigt är det en film som verkligen inte passar alla. Har man svårt för det okonventionella och experimentella ska man nog akta sig. Och även om det känns som ett logiskt val så blir den intensiva Odell rätt malplacerad i huvudrollen, speciellt med mer naturliga motspelare som Sanna Krepper och Christopher Wollter. Här kommer konflikten med "spelfilm vs dokumentär" in - att man får se en ocensurerad version med skådespelare är såklart bättre än blurrade ansikten, men man blir ju nyfiken på de riktiga personerna och framför allt veta mer.

Med det sagt så är "Återträffen" tveklöst en av årets bästa och mest intressanta svenska filmer. Att kunna göra ett drama med detta upplägg och så pass tungt tema, och samtidigt göra den både underhållande och spännande är en bedrift få kan skryta med. Lite otippat kan Anna Odell vara film-Sveriges just nu mest lovande debutant.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Senaste kommentarer
Stoffe B
Jag blev väldigt imponerad av Återträffen av Anna Odell. Som Andreas skriver i recensionen "Unik och intressant debut av Odell" och det stämmer verkligen.

Man kan känna igen sig hur det var att gå i skolan, de som var i Annas sits hade det nog rätt så risigt i skolan.

3 stabila pinnar utav 5! Nära en 4.a!
13881
Mobbning och hur unga behandlar varandra överhuvudtaget är naturligtvis angelägna och intressanta ämnen som går att göra bra film, men den här filmen lyfter aldrig för mig. Det originella greppet, med intervjuerna och ambitioner i riktning mot dokumentärhållet, är förvisso lite spännande men förvaltas halvdant och ger inte särskilt mycket av den ökade tematiska spännvidd man skulle kunna förvänta sig. Filmen står och trampar och kommer egentligen ingenstans. Den väcker i och för sig vissa frågor kring mobbing osv, vilket är intressant, men det blir aldrig vidare djupgående och frågorna är mestadels ganska intetsägande. Filmen lyckas aldrig riktigt ta sig ifrån sin begränsande ensidighet, från Anna Odells personliga (och förvisso tankeväckande) synvinkel, och få med fler perspektiv och ge mer tyngd och klangbotten till ämnet och till det som skildras. Intervjuerna är stela och bjuder egentligen inte på så mycket, och jag sitter hela tiden och tänker på att det är Anna Odell som själv har regisserat sina skådespelare i de scenerna, samtidigt som hon spelar/är sig själv, och kopplingen till verkligheten blir skev, otydlig och underlig och förleder uppmärksamheten från filmens kärna. Filmen som helhet är ganska intressant och tankeväckande, men också slätstruken. Den ger mig inte särskilt mycket. 2/5.
Min irritation mot denna film ökar av att den tog så många Guldbaggar - och så mycket medial uppmärksamhet - från den fantastiska "Hotell".
Lebowski
OJ, vilken oerhört provocerande film! Det här får nästan Funny Games att skämmas. Jag sitter febrilt och försöker bestämma mig för om han/hon gjorde/gjort fel/rätt. Ena stunden undrar jag om inte detta bara är Odells hämnd på sina forna klasskamrater, fast hela tiden låter hon dem tala till punkt och ge sin syn på saken, så det finns inget svart eller vitt här, tack och lov. Jag tror Odell är smått galen, men hon ställer sådana  frågor så jag suttit med lika klotrunda ögon som henne själv under hela filmens gång och ställt mig frågor gällande mitt eget liv, de jag arbetet mig igenom och de jag inte har. 
Vilket ansvar har ett barn, en ungdom för sina synder? Är det rätt att slänga dem i ansiktet så här 20 år efteråt? Är det rätt att göra denna filmen? Tack och lov tänker jag inte bestämma mig för några svar, men en mängd nya frågor har jag fått. Och jag tackar dig, Anna Odell, för det.

Mot slutet av filmen kan jag bara kapitulera för detta konstverk, detta mångbottnade och som nämnt, oerhört provocerande verk. Fyra av fem sömnlösa nätter delar jag ut! Spännande och omskakande!
Visa fler (11)

Veckans populära filmer

Visa fler