#TFF – Tribeca 2013 – Med fint foto och underbara karaktärsskildringar av Paul Rudd och Emile Hirsch är ”Prince Avalanche” en rolig och samtidigt poetisk berättelse med en värmande humor och härlig dialog.

#TFF – Tribeca 2013 – ”Frankenstein’s Army” som visas på Tribeca Film Festival i New York är en festlig, och förstås blodig splatterhistoria, som drar tankarna till Peter Jacksons tidiga filmer ”Bad Taste” och ”Braindead”.

#TFF – Tribeca 2013 – ”Möbius” ger ett så lugnt och självsäkert intryck i början att man invaggas i tryggheten att alla lösa trådar kommer att knytas ihop på ett snyggt sätt i slutändan. Men ju längre tiden går, desto rörigare blir storyn, och intrycket ändras från ett ”här måste man koncentrera sig för att hänga med i alla smarta vändningar” till ett ”vet de ens om själva vad de försöker sig på?”.

#TFF – Tribeca 2013 – Den här sci-fi sagan börjar lovande, men blir snart sentimentalt dravel med för lite spänning och för hoppig redigering för att man ska orka bry sig.

#TFF – Tribeca 2013 – ”Before Midnight” är den mest naturliga och självklara av uppföljare. Realismen gör den till kanske den allra bästa av de tre filmerna i serien, samtidigt som det också blir den jobbigaste att se.

Steven Soderberghs ”Side Effects” är så snygg och bitvis så överraskande att man glömmer bort att själva thriller-elementet är en rätt så klumpig historia.

Även om ”The Incredible Burt Wonderstone” bjuder på en del muntra stunder och är allmänt oförarglig som film, så är det för ojämnt och går i för gamla invanda fotspår för att det skapa någon verklig magi.

Klassiska karaktärer älskade av alla, en bedårande fantasivärld full av övernaturliga väsen och dessutom en samling A-listeskådisar att porträttera allt detta… ”Oz the Great and Powerful” borde vara en majestätisk bioupplevelse, men tyvärr uteblir magin. Istället får vi ett stelbent manus, framställt på ett teatralt, nästan parodiskt sätt.

Efter comebacken med ”The Fighter” för två år sedan efter många års tystnad är David O. Russell nu på banan igen med ett drama som fantastiskt nog lever upp till förväntningarna. Och genom hans senaste verk får nu äntligen Bradley Cooper den roll han behövt för att nå upp till nästa nivå – och som han dessutom visar att han förtjänar.

”The Impossible” ger en närgången inblick i en familjs skräckfyllda kamp mot tsunamin och försöken att hitta varandra efteråt. Det är starkt, det berör och det gör ont att se. Och även om många scener är storskaligt melodramatiska är det på gränsen till omöjligt att hålla tårarna tillbaka.

I ett försök till ”Bring it On” möter ”Bridesmaids”, bjuder ”Pitch Perfect” på en frisk fläkt i den nördiga gruppindelningen, de bitvis roliga scenerna samt de välproducerade sångnumren, men även på bristande kemi och ett stinkande lager av unkna stereotypfällor som man faller i gång på gång.

Fullplottrad av smarta detaljer och referenser blir ”Röjar-Ralf” till en kul studie, men som film i helhet faller både storien och karaktärerna lite platt.

Quentin Tarantino är tillbaka i stor stil. ”Django Unchained” bjuder på ett historiskt perspektiv likt ”Inglorious Basterds” och humor á la ”Pulp Fiction” i en splatter-blodig komedi som kommer att älskas av alla hans fans.

Daniel Day-Lewis axlar rollen som en av tidernas mest populära presidenter med bravur. Och även om huvuddelen av filmen består av prat i olika brunnyanserade rum finns här tillräckligt med skön humor och underfundiga karaktärer för att det ska hålla.

Prisbelönt på filmfestivalerna i både Cannes och Sundance är det här inget mindre än ett riktigt fynd. Nybörjarskådisarna gör oerhört starka insatser och ”Beasts of the Southern Wild” är en sådan unik blandning av magi och misär att det här är något så ovanligt som en film man inte lätt glömmer.

Det känns som en ofelbar mix. Judd Apatows skrattframkallar-talang parad med den humorvänliga 40-årskrisen. Men hur charmiga karaktärerna än är och hur många dråpliga situationer man än skapar så är bristen på struktur alltför påtaglig och det gör att historien aldrig riktigt får vingar.

Om det är någon som fortfarande tvivlar – Ben Affleck kan det där med att regissera. Här visar han dessutom att han fixar andra genrer än rena kriminalthrillers. Men det betyder inte att ”Argo” saknar hög puls, utan att här dessutom finns så mycket mer att hämta.