Gotisk romans blandat med skräck känns som en oerhört lyckad symbios, men det är lättare sagt än gjort att samtidigt hålla både perioddrame-nördar och skräckfantaster nöjda. Men Guillermo del Toro lyckas göra ”Crimson Peak” till en film väl värd att se i Halloweentider.

Läs vår intervju om Bergman-historier, pinsamma auditions och tre filmer som förberedde henne på mörkret i ”Crimson Peak”.

”Jag tror att film och bio är på väg mot ett nytt återuppstående, och att det kommer bli fantastiskt.”

När Michael Moore nu kommer tillbaka efter sex års paus, är det med hans kanske roligaste film hittills. Och vi européer som älskar hans sätt att förlöjliga Amerika och dess idéer, samtidigt som vårt egna synsätt hyllas bortom all objektivitet, kan inte få en bättre upplevelse än i ”Where to Invade Next”.

Bitvis rolig och bitvis knäpp är ”Maggie’s Plan” en rakt igenom ojämn historia om ett gäng pretto akademiker som är lika delar underhållande och enerverande, och som man inte skulle orka ha i sitt liv någon längre stund. Precis som ingen av personerna i Maggies närhet verkar oumbärliga för henne, är detta en film som man både kan se och vara utan.

Med ett fokus på fiktiva karaktärer som ger en bild av det våld och den diskriminering som HBT-personer fick utstå på 1960-talet, snarare än på själva kravallerna som utgjorde startskottet för frihetskampen, har ”Stonewall” fått ta emot mycket kritik. Men om man inte stör sig för mycket på ifall alla detaljer är historiskt korrekta så är detta ett skakande porträtt av ett gäng unga män som samhället helt hade skuffat åt sidan och förminskat till något som är skrämmande likt en grupp hemlösa gatubarn.

Nyckelscenen må vara utdragen till den grad att man tyst bönar och ber om ”tortyren” ska vara över, men den utgör ändå en liten del av filmen som helhet. Trots det utgör den själva behållningen av ”The Walk”, och är det man tar med sig när man reser sig på darrande ben ur biostolen med hjärtat kvar uppe i halsgropen.

”Det femte elementet” påminner om en svunnen tid, när Gary Oldman var bästa boven, Bruce Willis charmknutten framför alla andra, och humorn var rolig på riktigt. Går du igång på aningen rubbad komik, snabba kast, snärtiga klipp och en explosion av intryck och färger – då är det dags att se om ”Det femte elementet” bums.

”Love & Mercy” är en musik-biografi som inga andra, som kastar publiken mellan psykadelisk förvridenhet, obehaglig thriller och musikalisk briljans som jag vågar gissa att få hade en aning om låg bakom Kalifornien-gruppen Beach Boys glättiga surftoner. Paul Dano är chockande bra, och förtjänar en hög med nomineringar för sin insats.

Ni minns väl nyheterna i november 2013? När stora delar av San Francisco blev Gotham City för en dag för att uppfylla 5-årige leukemipatienten Miles högsta önskan om att få vara Batman (eller Batkid). Många tusentals personer dök upp och hejade på, borgmästaren och polischefen involverades, twittrandet spred sig som en löpeld, och självaste president Obama skickade en hyllning.

Sexigt, underhållande, skrattretande, genant… Jag blir inte riktigt klok på vad jag känner inför den här uppföljaren av Soderberghs ”Magic Mike”. Tydligt är i alla fall att man i ”XXL” har valt att skippa storyn för att få plats för det som verkligen betyder något – erotiska framträdanden utförda av halvnakna hunkar. Och tja – det finns väl sämre anledningar till att gå på bio.

Med en helt unik twist på klassiska berättelsen om den intelligenta underdog-killen som växer upp i ett tufft område visar ”Dope” att det fortfarande går att göra något nytt, och även att göra det bra, i en bransch som emellanåt känns stagnerad. Smart utfört, skickligt spelat, ruskigt underhållande och fullt av citatvänlig dialog har Dope stora chanser att bli en riktig kultrulle.

Kidnappningen av öl-magnaten Alfred ”Freddy” Heineken har omskrivits med rubriker om den största lösensumma som någonsin betalats för en privatperson. I alla fall var det så när det begav sig år 1983. Och det låter ju onekligen som en heist som skulle göra sig bra på film. Resultatet ger dock en helt annan bild, och trots att det finns några spännande ögonblick är det så otroligt mycket som saknas för att det ska finnas anledning att föra den här berättelsen till vita duken.

En film om tonåringar, som inte är en ungdomsfilm. En film om barn sjuka i cancer, som inte är sentimental. Festivalälsklingen ”Me And Earl and the Dying Girl” bryter helt klart ny mark och lyckas tilltala filmbesökare från alla möjliga håll, inte minst cineaster. Emellanåt verkar den kanske lite för skrajsen för att vara vanlig i det avstånd den tar från alla känsloyttringar, men det är mycket som händer under ytan för den som kan läsa mellan raderna.

Inte förtjänt av den grymma sågning den fått motta – ”Aloha” är en film som sprider sig tunt över många olika genrer, men ändå har ett par karaktärer som är intressanta nog för att göra den värd en titt – om man inte har något bättre för sig.

Utsökt foto, vackra miljöer, bra skådespeleri och en fantastisk regissör – det borde vara omöjligt att ogilla den senaste adaptionen av ”Far from the Madding Crowd”. Men det är det tyvärr inte. Det här är ett typexempel på när en bok blir till film och det känns som hela kapitel avverkas på några futtiga minuter. Det känns stressat, och gör att karaktärernas motivation förblir en gåta för oss tittare.

Ifall ett spionage-drama om det amerikanska revolutionskriget inte lockar tillräckligt så borde väl världens kanske snyggaste vinjett kunna få tittarna att bänka sig framför ”TURN: Washington’s Spies”. Redan mot slutet av det, försiktigt uppbyggda, första avsnittet lyckas serien fatta greppet om en, och det som utlovas redan här infrias mer än väl under första säsongen. Snyggt filmad, skickligt vävda intriger och med alla nödvändiga karaktärer – både onda, goda och brutala – är det här en serie att kasta sig över för alla som är på jakt efter nästa vettiga tidsfördriv.