Med ett färskt perspektiv på tanken om att ”leva för evigt”, bjuder ”The Age of Adaline” på något nytt. Karaktärerna får dock inte det nödvändiga utrymmet, i berättelsen som spänner över många decennier, för att vi ska komma dem inpå livet. Det är först när en glänsande Harrison Ford dyker upp som det blir tydligt vad som saknats innan.

Chadwick Boseman gör en fantastisk insats för att gestalta det narcissistiska energiknippe som var James Brown. Han lyckas få fram en trovärdig bild av den mångfacetterade och stundom galne sångaren.

För den som längtar efter brittisk romcoms glansdagar med ”Bridget Jones dagbok” i spetsen kommer ”Man Up” som en hjärtevärmande påminnelse om hur trevligt det kan vara att sjunka ner i biomörkret till en film som lyckas vara både romantisk och underhållande, och lagom knasig utan att ta ut svängarna till den dåliga-smakens-gränser.

”Slow West” är en helt klart bisarr version av Vilda Västern, berättad i sakta mak – som titeln avslöjar. Små stänk av finurlig humor, solida skådespelarprestationer och vackert foto gör detta till en riktig bioupplevelse, som man inte blir riktigt klok på förrän eftertexterna börjar rulla.

En zombiefilm som låter den blodtörstiga jakten få ta ett steg åt sidan för att istället visa upp de mänskliga relationerna – framför allt mellan en far och dotter, när hon blir smittad och bara har några veckor kvar att leva. Hedervärda insatser av Breslin och Schwarzenegger och en annorlunda premiss gör ”Maggie” till en fin och samtidigt grym indierulle.

Bitvis insiktsfull och bitvis rolig – dokumentären ”Misery Loves Comedy” tar sig an några angelägna frågor vad gäller komedi och komiker. Tyvärr alltför många komiker. Istället för att gå på djupet gör det resultatet spretigt, och med tanke på att hela filmen är byggd på ett ”pratande huvuden” efter ett annat, blir det – trots all humor – lite stelt.

”The Overnight” balanserar mellan vågad indie och ytlig mainstream-humor. Det sistnämnda får överhanden, men sympatiska karaktärer som för det mesta gestaltas på ett sansat sätt utan överspel, gör det till en angenäm upplevelse.

Dokumentären ”Wolfpack” bygger på en helt fascinerande historia. Det är synd att den hamnat i så ovarsamma händer. Med tanke på att den här berättelsen bara kan fångas en gång, är det tråkigt att behöva säga att chansen till att göra en fantastisk dokumentär som det snackas om länge, har slarvats bort.

Utan egentlig handling, med bara en korkad premiss att hänga upp scen efter scen av festande på, finns det ingen anledning att ödsla tid på att se ”Hot Tub Time Machine 2”. John Cusack har vett nog att hålla sig borta den här gången, och publiken borde följa hans modell.

Spänningsnivån i denna klaustrofobiska ubåts-thriller är det inget fel på, men handlingen drivs framåt av alltför många icke-trovärdiga episoder vilket gör att det, ju mer tid som passerar, känns som en allt tunnare historia.

När Disney tar sig an en mer komplicerad Sondheim-musikal är det inte konstigt att resultatet blir något som faller mellan stolarna. ”Into the Woods” verkar ha en trogen skara fans, men för en oinvigd är det svårt att navigera mellan det överdrivet teatrala introt, som knappast tilltalar vuxna, och den framväxande satiren som den yngre skaran har föga glädje av.

Smärtsamt aktuell film som förvånande nog är den första där frihetskämpen Martin Luther King Jr står i centrum. Utan att bli spretig lyckas ”Selma” vara både ett omskakande samhällsporträtt, samtidigt som den ger en mer intim inblick i Dr Kings liv.

”Miss Julie” är lång och tung, men den som tycker att svårmod ”à la Bergman” är ett sätt att förgylla vardagen, kan sluta leta. Ingmars gamla musa, regissör Liv Ullmann, har helt klart inspirerats av mästaren i denna anglifierade version av Strindbergs pjäs. Och trots att filmens 2,5 timmar känns, så är det både rafflande och underhållande med fantastiska insatser av alla tre skådespelarna.

Med cyberattacker, terrorhot och en inställd biopremiär har ”The Interview” blivit årets mest omtalade film. Självklart är det med spänning som man tar del av den. Tyvärr är filmen inte värd all kontrovers den skapat, utan vi bjuds precis vad man kan vänta sig av teamet Franco/Rogen/Goldberg: grabbig under-bältet-humor – en del kul, men mest fånig formula.

Sågningarna på hemmaplan är överdrivna. Så länge man är med på att det här är en tufft moderniserad version och inte en trogen kopia av musikalen, så går det att se nya ”Annie” som ett glatt och bubblande stycke film. Framför allt är det Quvenzhané Wallis energi och hennes kemi med Jamie Foxx som lyfter produktionen.

Den skamlösa marknadsföringen av Grumpy-varor är antagligen tänkt att vara rolig. Men, liksom Aubrey Plazas uttråkade röst, faller det rätt platt i den här, för övrigt oförargliga lilla julfilmen. Gjord direkt-för-tv känns den framför allt riktad mot unga tittare som tycker slapstick-jakter av klumpiga bovar är hur kul som helst.

Alla känner väl till de psykotiska pingvinerna från Dreamworks ”Madagaskar”-serie. När de nu får en egen film blir det, inte helt oväntat, en fartfylld historia där en actionscen avbyter en annan, och där handlingen är mer eller mindre oväsentlig. För de vuxna i publiken blir det passabelt, en film som man utan knussel kan ta med barnen på, och som de säkerligen kommer att uppskatta mycket.