Disneys senaste bjuder på en lysande första akt och ger oss en av de mysigaste karaktärer som skådats på länge i mjuka Michelin-roboten Baymax. Men trots att fokus så småningom skiftar mot ett glättigt team av superhjältar, och att det är alltför övertydligt upplagt för uppföljare, finns här tillräckligt med fint nyanserade relationer, äkta humor och snygga animationer för att ge två tummar upp.

Grymt spelad av Timothy Spall och med ett otroligt ljus, värdig brittiske konstnären Turners tavlor. Men den här gången har Mike Leigh tagit realismen ett steg för långt, och låter sin egna förträfflighet som regissör gå ut över publikens upplevelse. Ska man göra filmer på 2,5 timme så ska de banne mig vara mer underhållande än så här.

Så fort man slutat försöka klura ut vart historien är på väg och accepterat att svaret nog är ”ingenstans”, så kan man luta sig tillbaka och njuta av den brokiga skaran karaktärer, vilka skapar oemotståndligt skruvad humor i Paul Thomas Andersons senaste verk.

En grym karaktärsstudie som snabbt går från vardagsmelodram till isande psykothriller. Fincher styr skeppet med van hand – rakt ner i mörkret, men så långt som till ”Sevens” nivå når inte ”Gone Girl”, varken vad gäller djupet i de svartaste hålen, eller  det geniala i de mest lysande topparna.

Frankie Valli hade verkligen en röst med stor wow-faktor! Tyvärr är det bara de underbara sångnumren som får ”Jersey Boys” att sprudla av energi, medan bitarna emellan känns sega och deppiga – fulla med tjafs och otydligt fokus framåt.

Tanken med att göra en rom-com på grabbvis skulle kunna vara aktningsvärd. Men problemet med ”That Awkward Moment” är att samtidigt som den kommenterar sin föregångar-genre genom att delvis håna den, lyckas de själva inte ens nå upp till nivån av de mest mediokra chick-flicks.

”Jag är klar med det kapitlet. När festscenerna var färdiginspelade var det en stor lättnad.”

Tribeca Film Festival 2014 – Splatterfilmer har en förmåga att vara som bäst när de är riktigt dåliga, men bara om B-stämpeln är gjord med avsikt. ”Zombeavers” gör det rätt genom att inte ta sig själv på allvar överhuvudtaget. Filmskapare och skådisar har haft kul med denna vansinniga idé, och det roliga smittar av sig till publiken.

Med ett förvånansvärt nyanserat manus, träffsäker dialog och grym kemi mellan huvudskådisarna är ”Bad Neighbours” något av det bästa inom sin genre, jämte med ”Bridesmaids” och ”This is the End”.

Tribeca Film Festival 2014 – Tre berättelser, tre städer, ett tema. ”Third Person” vill mycket, men blir en onödigt tillkrånglad och pretentiös historia som misslyckas med att engagera. Istället för att bli mer än summan av sina olika delar, resulterar den fragmenterade berättartekniken denna gång enbart i tre separata storys – två som man kunde skippat helt, och en som kunde varit värd en film i sig, men som tappas bort i mixen.

Tribeca Film Festival 2014 – Favreau tar sig an många aktuella ämnen i ”Chef”, men även om filmen är lång och rör sig i sakta mak, lyckas den hålla fokus på det viktigaste – det känsliga förhållandet mellan far och son i en skilsmässorelation – vilket ger filmen det hjärta den behöver.

New York Film Festival 2013 – En fin historia, men det är svårt att inte jämföra med fantastiska och fantasifulla ”Spirited Away” av samma regissör och det gör att animerade japanska dramat ”The Wind Rises” känns lite platt.

Karaktärsdrivet drama som bekräftar att Matthew McConaugheys uppenbara talang i ”Mud” inte var en lyckoträff. ”Dallas Buyers Club” är en liten bit historia som är lika obekväm att minnas som den är underhållande och inspirerande.

New York Film Festival – ”Nebraska” bjuder på Alexander Payne i toppform, ett drama med starka karaktärer som är så sorgliga och härliga på samma gång att man ömsom skrattar och ömsom känner att hjärtat knyter sig.

Kevin Grevioux gav oss moderna vampyrer i ”Underworld” och gjuter nytt blod i Frankensteins monster. Vi har träffat honom.

Fragmentariskt berättad och taffligt utförd är det svårt att se ”I, Frankenstein” bli en ny franchise á la ”Underworld”. Kvalitetsskådisar som Aaron Eckhart och Bill Nighy till trots, blir det inte mer än en B-action som passat bäst att gå direkt till TV.

Vansinnigt underhållande och mästerligt spelad, om fiffel och båg i en übercool 70-tals miljö, är ”American Hustle” att jämföra med briljanta ensembleverk som ”Maffiabröder” och ”Boogie Nights”. Bale, Adams, Cooper och Lawrence är alla en fröjd att se.