60-talsgruppen Beach Boys har ett sound som håller än idag, och hit-sångerna de skapade då – som ”I Get Around”, ”Good Vibrations” och ”California Girls” – har fått generation efter generation att drömma om den eviga västkustsommaren och surfarlivet.
Men ”Love & Mercy” har inte pågått länge, innan i alla fall den här recensenten inser att hon vetat ytterst lite om killarna bakom musiken. Och att det är en historia utöver det vanliga.
Inte för att det är unikt att artister kämpar mot depressioner eller att de går ner sig i droger – det känns snarare som det normala i de här sammanhangen. Men mannen bakom Beach Boys briljans, Brian Wilson, och hans egenartade musikaliska geni parat ihop med den fruktansvärda perioden i hans liv som följde efter framgången, gör att Love & Mercy antar toner vi sällan får se i denna genre. Vi kastas mellan det psykadeliskt förvridna och de obehagliga drag av thriller som dyker upp, samtidigt som en nästan humoristisk värme omhuldar oss.
Det kunde inte vara en större paradox att Beach Boys är ett band vars musik till en sådan grad utstrålar ”det glada livet”. Bröderna Wilson (samt deras kusin och en nära vän) som bildade kvintetten styrs med järnhand av en fader som fullkomligen osar kritik över dem, i alla fall nu nu när de blivit för gamla för att ta emot hans knytnävar.
Brian har tidigt ångestattacker och när det redan framgångsrika bandet ska på ytterligare en turné väljer han att stanna hemma och jobba med att skriva nytt material istället. Till killarnas förskräckelse har han valt ett helt nytt, mycket mörkare sound på nya skivan ”Smile”, något som hyllas av kritiker men inte säljer som förväntat.
Snuttarna från 60-talet, då Brian spelas av en nästan läskigt bra Paul Dano (”Prisoners”, ”12 Years a Slave”), varvas med bitar från 80-talet, då han gestaltas av en också skicklig John Cusack (”High Fidelity”, ”I huvudet på John Malkovich”) som ger ett sorgset porträtt mixat med ”Rain Man”-humor.
Cusacks Wilson får vi stifta bekantskap med vid hans första möte med Melinda (Elizabeth Banks – ”Hunger Games”, ”Pitch Perfect”) på bilsalongen där hon arbetar. Som en charmigt förvirrad, och samtidigt ensam figur lyckas han på något sätt fånga hennes uppmärksamhet tillräckligt för en dejt.
Medan deras trevande romans växer står det klart för Melinda att Brian inte styr sitt eget liv, utan helt är i händerna på läkaren Eugene Landy (Paul Giamatti – ”Sideways”). Först, till synes, för Brians eget bästa, men det kryper snart fram att Landy har sin egen agenda.
Bill Pohlad är ny i regissörsstolen men har jobbat som producent på många stora produktioner, bland annat ”Wild” och ”12 Years a Slave”. Resultatet är lite trevande ibland, till exempel i början där bandets väg till framgång summeras i så rapp takt att man inte hänger med, samt vid själva ”upplösningen” där viktiga dokument visas upp i ett par sekunder helt utan kommentar så att man måste gå och googla i efterhand vad det var vi fick se. Berättandet hade kunnat göras tydligare på de punkterna.
Det är också märkbart att ett helt decennium saknas från Danos sista scener till Cusacks första. Vi får reda på att Brian Wilson under en lång tid inte lämnade sin säng, men det hade varit intressant att se en bit av hur han övergav sin familj och kom i kontakt med Landy. Det långa avbrottet och de två olika skådespelarna och deras individuella stilar gör att det finns en rätt stor distans mellan filmens två delar. Båda behandlar Brians psykiska hälsa, men den första handlar ändå mer om hans musikaliska briljans, och scenerna med Dano i studion där han domderar över en hel orkester kommer få vilken Beach Boys-skeptiker som helst att glatt basunera ut Wilsons storhet.
Det är de bitarna samt det faktum att den här makabra historien är såpass okänd bland gemene man gör detta till en mycket sevärd film.