En hypad nutida skräckserie om rasismens USA har komponerats perfekt för en samhällskritisk, dramatörstande publik. Här likställs människans inneboende monstrositet med Chtulhu och vita ställs mot svarta. Det är inget fel på skaparnas entusiasm, förutom att den sätter tempot ur spel.

”Rebecca” är en gotisk thriller baserad på romanen med samma namn av Daphne de Maurier. På temat står en gränsöverskridande kärlek som övervinner allt. Till och med klassisk ond bråd död. Dessvärre med karaktärer som handplockade ur en emo-tonårings Mina Vänner-bok och en intrig som bättre lämnats begravd.

Den kryptozoologiska varelsen Bigfoot intar åter vita duken. Denna gång i hjältekostym brottandes med flanellprydda oljebovar. Resultatet är ett actionfyllt familjedrama kantat av gojiälskande miljökämpar och ondsinta drönare. Välbalanserat men, temat till trots, lika nyanserat som ett avsnitt ur 80-talets ”Krambjörnarna”.

I dramatiseringen av kriminalromanen ”Defending Jacob” har fullt fokus lagts på den känslomässiga tortyr som paret Barber tvingas utstå då deras 14-åriga son åtalas för mord. Den tidlösa frågeställningen kring arv- och miljö belyses på ett nytt sätt, förstärkt av utmärkt skådespeleri. Men speciellt spännande blir det aldrig riktigt.

Netflix plockar fram det stora artilleriet inför lanseringen av sin komediserie om uppstarten av USA:s första månbas. Skådespelaren Steve Carell och manusförfattaren Greg Daniels går tillsammans för att förse landet i väst med ”boots on the moon”. Ett skakigt rymdäventyr sökande efter en tydlig färdriktning.

Fransyskan Séverine tycks vid första anblick som hämtad ur ”The Stepford Wives”, med sina blonderade lockar och perfekta makeup. Men den 60-talsglamourösa ytan till trots, domineras hennes inre av vilda sexfantasier med hästpiskor och William Tell-reenactments. Ett surrealistiskt, väldressat, erotiskt äventyr som gör sig välförtjänt av sin höga status.

I ”Laputa – slottet i himlen” lyckas mästerregissören Miyazaki med konststycket att förena inspiration från ”Gullivers resor” med gruvstrejken i Wales och det indiska eposet Ramanya. Resultatet är ett explosivt 80-tals äventyr med förföriskt snygg industridesign.

Hur skulle du reagera om du fick veta att ditt liv var förutbestämt? Att fri vilja är en illusion? Regissören Alex Garland tar sig an det filosofiska och matematiska begreppet determinism i denna återhållsamma science-fiction-serie. Där svaret på människans böner är synonymt med framtidens teknik.

När den svenske illustratören Simon Stålenhags bok med retrofuturistiska målningar väcks till liv uppstår visuell magi. I ”Tales from the Loop” är varje bildruta balanserad till perfektion. Detta är en otroligt vacker novellsamling där bildspråket berör mer än berättelserna.

Dennis Hopper vänder fokus mot Hollywoods förföriska skimmer i denna metavästern om en låtsascowboy med livsångest. Filmen som medium framtonas som världsfrånvänd och fiktionens vara eller icke varande ifrågasätts. Ett djupdyk rakt ner i ett västerländskt självförakt med moraliska förtecken.

Prisbelönade författarna Roslund & Hellströms ”Box 21” är som tv-serie ett kaotiskt spektakel utan tonalitet där regissören tyckts injicerat skådespelarna med en liten dos botox.

Välspelad, stabil thrillerserie om radikalisering och självmordsattacker. ”Kalifat” väcker starka känslor som stannar kvar. Vi har sett hela den första säsongen.

SVT väcker starka känslor med thrillerserien ”Kalifat” som skildrar radikalisering av ungdomar och en IS-frus strävan efter frihet.

Vyer av storslagna slagfält varvas med intima känsloscener i detta mäktiga steampunk-spektakel med magiskt gulliga djurinslag. Det är som om National Geographic gift sig med H.C. Andersen under en bröllopsceremoni designad av valfri mässingsälskande hipster.

Katarina Emgård tycker att Disneys animerade succé var tiotalets viktigaste film. Här är 3 anledningar.

Den amerikanska remaken av danska, Oscarnominerade ”Efter bröllopet” är kanske mest känd för sin gender-swap. Hollywood-skimret som Michelle Williams och Julianne Moore tillför är också den största behållningen med filmen, som annars är en enda lång déjà vu-upplevelse.

Med ”I Guds namn” tar Francois Ozon sig an skandalerna kring katolska kyrkans mörkläggning av pedofila präster i Frankrike. Ett dessvärre alltid aktuellt ämne som självfallet berör, men som dessvärre inte spelar på regissörens starka sidor som dialogdriven sagoberättare.