MAOA – i folkmun kallat mordgenen – spelar en central roll i Mark Bombacks kriminaldrama. Familjen Barber tvingas uthärda den ultimata uppvisningen av självbehärskning och psykisk vånda då deras ende son åtalas för mordet på en skolkamrat. Relativt omgående ställer sig både mamman och pappan frågande kring sonens eventuella skuld och dess påverkan av arv och miljö. De när också vitt skilda uppfattningar om sonens barndom och uppväxt.
Det är en djupdykning i den inre kamp en mamma tvingas utstå då magkänsla ställs mot yttre faktorer som bevismaterial och vittensutlåtanden. Men också en yttre konflikt i förhållande till pappan som istället låter de praktiska aspekterna avgöra hans känslomässiga tillstånd. I mycket en klassisk fördelning mellan könsrollerna, men Chris Evans och Michelle Dockery gör det med sådan finess och finstämdhet att det inte undgår att bli berörd.
Premissen är enkel. Vi får bevittna familjefadern Andy Barber under ett förhör där minnena som leder fram till seriens slut spelas upp i kronologisk ordning. Tidigt frågar sonen sin pappa ”Why do you need all those layers to decode?” Varpå pappan konstaterar att ”Isn’t that what a story is about? Otherwise it would only be an advice or a thought”. Ett fåtal meningar som i mycket sammanfattar berättelsens tonalitet. Detta då både dramaturgin och karaktärsporträtten är förvånansvärt enkla till sin uppbyggnad. Den bygger inte likt ”Big Little Lies” eller ”The Night Of” på nervkittlande spänning eller skildring av udda personligheter likt ”Sharp Objects” och ”The Act”, utan förlitar sig istället på klassiska berättarknep.
Familjen Barber är en vanlig övre medelklassfamilj. Mamman startar dagen med en hälsosam joggingtur och dricker rödvin till maten. Pappan tar med sin son ut och fiskar, istället för att prata känslor, och kör en lagom hård attityd på jobbet. Sonen är från start socialt avvikande och föräldrarna kommer naturligtvis på honom med att engagera sig för mycket i våldsamma tv-spel. Köket är klätt i svala färger och på uppfarten står en suv. Enligt amerikanska mått mätt en traditionell, normal kärnfamilj. Denna normalitet är något som återspeglas i berättelsens struktur. Och de första episoderna är jag uttråkad. Det är som att bläddra igenom Elles inredningstidning medan frisören diskuterar nästa all-inclusive-resa till Thailand. Med enda skillnaden att familjen Barnes planerar sin resa till Mexiko istället.
Detta till trots bjuder historien på intressanta inslag. Valet av pojkens ålder är ett sådant. Manusförfattaren leker med publikens fördomar om nästa generation. Och lyckas på ett raffinerat sätt förmedla den desperation man som tonåring kan känna efter bekräftelse, efter viljan att vara annorlunda, samtidigt som man inte vågar sticka ut. Hur man i detta gränsland mellan barn och vuxen kan fatta märkliga beslut bara för att känna sig levande. Det är här seriens styrka ligger.
Berättelsen följer främst pappans perspektiv. Ett smart val då det ger en utifrånblick på pojkens historia som förstärker frågeställningen kring arv och miljö, utan att påtvinga publiken en klar åsikt. Det sker också en mycket långsam känslomässig distansering hos pappan som Chris Evans lyckas utmärkt med att förmedla. Tack vare skådespeleriet kan jag överse det faktum att jag igen tittar på en vit medelklassfamiljs vedermödor, att pojken ska skatta sig lycklig som har en advokat till far och att socialrealismen har en del för dramaturgiskt perfekt placerade scener.
Det kan också vara så enkelt att jag helt enkelt är förvånad över att se Captain America spela berörd.
Hela miniserien finns att streama på Apple TV+.
