Venedig 2013 – Jonathan Glazer tar några skopor Bergman, strör på en aning Lynch och trollar därefter fram något helt eget i och med ”Under the Skin”. Filmen tar tempen på vad som är mänskligt och vänder på begrepp som manligt och kvinnligt. Det är en mycket speciell och mardrömslik erotisk sci-fi-thriller som inte lär lämna någon oberörd.

Venedig 2013 – Polerad found footage-film med spännande intrig och bra skådespel. Men tyvärr håller inte konceptet hela vägen och det grämer mig att denna otäcka historia inte fick en bättre inramning.

Venedig 2013 – ”Parkland” är en kompakt och ganska dyster dramathriller som berör för stunden, men väcker få långlivade känslor. Trots att ingen karaktär egentligen blir särskilt grundligt beskriven, lyckas ändå en otroligt stabil ensemble lyfta filmen en bit upp från att bara vara medioker.

Venedig 2013 – Mycket kan gå fel när man gör en film som utspelar sig på en enda plats, med dessutom bara en enda skådespelare. Men när istället allting går helt rätt, blir resultatet också fullständigt lysande. Vilket är exakt vad som sker med Steven Knights ”Locke”.

#Venedig 2013 – Terry Gilliam försöker i sin senaste film ännu en gång förklara meningen med livet. Eller snarare kanske saknaden av den och kommer säkert också roa de invigda. Men hur fantasifull än denna färggranna dystopi är så lär den inte övertyga de redan skeptiska, då den helt enkelt saknar en djupare kvalitet i utförandet.

Det som började så lovande för två filmer sedan landar tyvärr platt i denna fortsättning. För nu varken lyfter eller går det framåt när Puck Edfelt och kommissarie Christer Wijk försöker lösa ytterligare mord i fina 50-talsmiljöer. Snarare är tempot olyckligvis ännu lägre, manuset stolpigare och karaktärerna mindre trovärdiga än någonsin tidigare.

Det blir roligt när Bill Murrays karaktär Phil genomlider samma dag om och om igen i ett försök att få till den rätt. Filmen om upprepning blir tyvärr väl långrandig mot slutet. Men trots det är den en mycket välspelad och underhållande dramakomedi som roar för stunden men väcker tankar ett bra tag efteråt.

Det är mycket som är bra i detta energiska och spännande fantasyäventyr som helt klart kan konsten att underhålla. Tyvärr tar man det säkra före det osäkra och vågar inte fullt ut göra sagan så dyster som den känns ämnad att vara.

Det blir ett nygammalt och kärt återseende när Alfons Åberg intar filmduken i långfilmsformat för första gången någonsin. Historien som baseras fritt på Gunilla Bergströms bok med samma namn är av ett mycket barnvänligt och trivsamt slag. Den både underhåller, men kommer även med lagom moraliska betänkligheter för våra små.

”Blue Jasmine” är ett intensivt och gripande drama om kris och kulturella krockar. Detta är Woody Allens bästa film på mycket länge och det säger inte lite! Det finns knappt något att klaga på vad gäller manus, foto och klipp. Skådespelarna gör dessutom alla otroliga prestationer och ger liv till sina karaktärer på ett mycket trovärdigt sätt.

Det här är en film som tydligt riktar sig till en yngre publik men lyckas ändå stundvis vara engagerade också för mig som vuxen. Som titeln antyder är detta ett fantasy-äventyr i Harry Potter-anda. Dock saknas ganska väsentliga delar i filmen för att den hela vägen ska hålla i jämförelse med föregångaren.

Ett fint foto och några riktigt bra skådespelarprestationer till trots, är slutomdömet av ”Kung Liljekonvalje av dungen” ungefär samma som dess titel – för lång. Inte i tid egentligen, men det saknas intensitet varför den på manusstadiet spännande kriminalberättelsen aldrig blir det som färdig film.

Det är smurfgulligt hela vägen och fina upplyftande budskap bokstavligen haglar över oss i ett aldrig sinande tempo. Tyvärr räddar inte de goda intentionerna eller den stundvis förekommande energin det faktum att filmens story lider av svår ”jag-har-sett-det-förr-och-det-var-inte-bra-ens-då-syndrom”.

När Adam Sandler parar ihop sig med sina kompisar (Chris Rock, Kevin James och David Spade) för ännu en uppvisning av diverse prutt- och bajskonstellationer i ett försök att vara roliga, blir det ungefär som det låter – rätt skitnödigt. Tyvärr är resultatet i slutändan till och med ännu sämre än sist det begav sig och det är inte illa (ursäkta mig) pinkat.

Sin vana trogen tar regissören John Hughes tonåringarnas sida på ett helt självklart sätt i denna lättsamt charmiga, fast samtidigt ovanligt mångbottnade komedi. Filmen slår ett slag för livet och att leva det medan det fortfarande pågår och för att stå på sig, innan någon annan gör det.

Det här är en film om kärlek, hjältar och om livet som sådant mer än om artisten Bruce Springsteen. Idoldyrkan i all ära men i förlängningen blir det hela till en kärleksförklaring till de som från början älskar. Det här är fansens film. Av och om dem och ganska mycket för dem. Ändå fungerar den som en film för vem som helst, då känslorna som i den uttrycks är minst sagt universella.

Fantastisk pjäs blir fantastisk film i händerna på en fantastisk regissör och en inte mindre fantastisk ensemble. Skådespelarna glänser verkligen ikapp i den här fenomenala filmen från 1951, baserad på Tennessee Williams underbara manus som inte lämnar något övrigt att önska.