#SFF12 – De otroliga rollprestationerna är styrkan i ”Caesar måste dö”, och på sina håll blir det också väldigt starkt och känslosamt. Men då filmen är lite väl rörig för sitt eget bästa är det inte så mycket dess förtjänst, som teaterns i den.

#SFF12 – Ett otroligt välspelat drama med väldigt mycket värme och hjärta. ”Broken” är brittisk realism när den är som bäst och från första bildrutan skildras den inte helt intakta vardagen och de lika trasiga men på många sätt älskvärda människorna i den, med sådan känslighet att man som publik inte kan låta bli att beröras.

Ett synnerligen haschdimmigt frihetssökande i slutet av sextiotalet av två relativt anonyma hippier är förvånansvärt underhållande och rent trivsam också för publiken av idag. Resan är mer mångbottnad än den kanske först verkar, men framförallt skildrad med sådan ömsint hand att jag inte kan värja mig utan hänger glatt med på färden, dit den tar mig.

De höga förväntningarna jag lämnade vid dörren möter mig när jag går ut ur salongen. ”Vad var det vi sa” flinar de. Och visst, de hade rätt. ”Call Girl” av Marcimain är en helt fantastisk svensk film. Det finns inget i den jag blev besviken på. Fotot, musiken och regin är så bra sammansvetsat och de tillsammans med de rakt igenom suveräna skådespelarna lyfter hantverket till helt nya svenska filmhöjder.

Vi har sett det förr. Två personligheter som sina olikheter till trots hittar varandra så att ljuv vänskaplig musik uppstår. Här blir ändå berättelsen om relationer lite annorlunda och också på sina håll mycket bättre än det slentrianmässigt ibland kan vara, samtidigt som filmen i sin helhet skulle ha haft fördel av fler tillfällen till skratt och en mer nyanserad sidohistoria.

Det omaka kompisparet på nya äventyr är lika charmiga som alltid. Att hjältinnan gestaltas av en liten Anna i randig klänning känns väldigt nytt och fräscht än idag, vilket på ett sätt är bekymrande men inte desto mindre rätt och äventyren paret låter oss följa med på är mycket roliga och medryckande, framför allt för de yngre.

Den når inte hela vägen upp till toppen av sedda mästerverk, men denna Nya Vågens pärla från 1959 hamnar ändå högt på min lista över fantastiskt fina filmiska verk. Den okonstlade men gripande historien lämnar nog ingen helt oberörd när sista bilden väl fryst till.

Visst kan jag relatera till ämnet och visst är skådespeleriet bra, fotot är dessutom för det mesta klanderfritt och musiken riktigt härlig. Men. Det är något viktigt som saknas i berättelsen och karaktärerna är, hur bra de än spelas, för platta för att lyckas beröra på riktigt och hålla mitt intresse vid liv i närmare två timmar.

Skogssaga med miniälgar, regngrodor och en jättestor brun björn blir lagom spännande och engagerande för både stora och små. 
Ibland känns filmen för mörk och dyster och jag skulle kanske ha önskat mig aningen lägre tallar och mer solljus över miljön och omgivningarna.

En befriande brist på ironi och krystade skämt gör den fina lilla sagan om sköldpaddan Sammy mer åtråvärd för mig som vuxen. Visst, lika bra som vissa andra sagor i samma genre är den inte, ej heller når tvåan upp till första filmens gripande historia, men det är ändå lagom gulligt, med hyfsat högt tempo och charmig pedagogik, vilket jag tror kommer gå hem hos den yngre publiken.

Möte mellan ett fototekniskt mästerverk och ett magplask till historia föder en film som inte engagerar men dock intresserar rent visuellt. Det hela blir ändå inte en minnesvärd bekantskap då det intressanta hamnar in skymundan av det andra.

För tredje året i rad arrangeras den finskaste filmfestivalen YksiKaksiFilmi i Stockholm, Sverige.

Otroligt gripande och välgjord dokumentärfilm om vår samtidshistoria och om en man som förändrade den. ”Palme” är en viktig och angelägen film för alla, då den inte bara visar upp gårdagen utan också får oss att förstå hur den påverkat idag och väcker tanken på hur vi vill leva imorgon.

Lysande skådespel och stundvis hög igenkänningsfaktor räddar denna rätt mediokra historia om äktenskapsproblematik. ”Hope Springs” är en komedi som inte är rolig. Vardagsdramatiken i den är desto större och gestaltandet av den är det bästa möjliga.

Att filmen har 75 år på nacken är ett fascinerande faktum som stundvis är svår att bortse ifrån, varför det mesta känns ”wow!” sett ur den synpunkten. Men den väl berättade historien bland småfolk och plåtgubbar fängslar faktiskt fortfarande åskådaren helt av egen kraft och trots att vissa scener innehåller fler kulisser än känsla, följer jag glatt med på den musikaliska resan och trallar mig igenom de 100 minuterna som färden tar.

En vackert animerad kärlekshistoria med musikalinslag i tiotalets Paris. Filmen rymmer några skopor King Kong, lite ringare i Notre Dame, ett stycke manligt monster och en kvinnlig skönhet. Inget nytt där således, ej heller i storyn i övrigt, men de fantastiskt fina låtarna höjer stämningen och till sist också slutomdömet.