Trögstartat om än välspelat science fiction-drama vars romantiska komplikationer visserligen är en trivsam krydda i historien men inte lyckas lyfta resten, då mycket annat runt omkring drar ner äventyret som förblir banalt och medelmåttigt.

Det blir riktigt obehaglig vardagsdramatik med torr, subtil humor och träffsäkra repliker när fransmannen Francois Ozon skildrar livet bakom stängda dörrar. Det är välspelat och väldigt nervpirrande och som publik har man ingen aning om vad som väntar bakom nästa hörn, vilket gör det hela än mer spännande.

Sorgmodig dokumentär om finsk arbetskraftinvandring och dess följder för den andra generationen som blev kvar eller flyttade ”hem” igen. ”Ingen riktig finne” är en otroligt vacker och rörande musikalisk roadmovie om sökandet efter sina rötter, om försoning och om acceptans av det som sedan blev.

Även om vi redan sett både ett antal animerade urtidsskildringar och ännu fler starka familjeband i ”genren” är det något väldigt nytt och fräscht med filmen om grottmänniskorna Croods. Bekantskapen med familjens härliga karaktärer får mig att med förväntan och mycket hoppfullt se fram emot en eventuell fortsättning på äventyret, som redan i denna inledande fas är förutom ruskigt snygg också otroligt underhållande och fartfylld.

Det blir väldigt trivsamt när man parar ihop Brasse Brännström, Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam i en dramakomedi om vänskap, åldrande och kärlek. Inget överraskar direkt och nytänkandet lämnas medvetet åt sidan, men det är trevligt, lätt dramatiskt och stundvis riktigt, riktigt roligt.

”Eskil & Trinidad” är en film för hela familjen. Den rörande historien, om en liten kille som slits mellan separerade mamma och pappa, är enkel men ändå oväntad nyanserad. Skådespelarna är bra och intrigerna tydliga. Även om det tar lite tid innan det riktigt kommer igång så är det hela vägen ett gott hantverk med fint foto och väldigt bra manus.

”Fanny, Alexander & jag” är en dokumentär som egentligen inte ger några svar på frågor som inte ställs, men den lyckas ändå vara underhållande och intressant. Att följa repetitionerna av ”Fanny och Alexander”, teaterpjäsen från häromåret, är fängslande för den som redan innan är intresserad av teater, men kanske främst av Ingmar Bergman. Jag är inte övertygad om att filmen har så mycket för så många andra att ge och tyvärr tappar den till och med bort Bergman på vägen och mest kommer att fokusera på skådespeleri och teater i allmänhet. Vilket inte är tråkigt, fast inte heller så bra som det kunde ha varit.

Fruktansvärt gripande om vuxna och deras drift efter tillfredsställelse och om dem som verkligen vid sidan av drabbas. Liv Ullmann regisserar och berättar med fullkomligt fantastisk förmåga en historia utifrån Ingmar Bergmans briljanta ord. Resultatet är ett samarbete så magnifikt att jag nästan vill gråta för att det inte kommer bli av igen.

Lina Wertmüllers Oscarsnominerade skapelse om överlevnad och förnedring är ett färgsprakande spektakel som väcker både avsky och fascination. Det är fantastiskt välspelat med ett persongalleri lika skarpt som vilken finsk kniv som helst. Även om huvudkaraktären gör allt för att inte väcka empati så känns han ändå i slutändan, när resan kommer till ända och alla intriger otroligt nog knyts samman, nästan obehagligt mänsklig.

En av de bättre filmerna om kvinnokamp, där kampen tas upp i ringen och faktiskt kommer att handla om så mycket mer än både feminism och boxning sammantaget. Det är intensivt och äkta om längtan efter något annat, bättre. Den är svajig på sina håll men har fint budskap om att inte ge upp, att tro på sig själv och att kämpa för det vi alla är värda.

Snyggt inramad klassisk kriminalhistoria om kärlek, svartsjuka och ond bråd död. Riktigt bra skådespel på de flesta håll, men ändå inte hela vägen övertygande repliker och ett manus som visserligen lyckas knyta samman de fladdrande trådarna fast ändå lämnar en del övrigt att önska vad gäller karaktärsbeskrivningarna och en alldeles för enkelspårig sista akt.

Fantastisk i all sin enkelhet. Ja, det må vara en kliché men ”Den gröna cykeln” är en väldigt simpel berättelse om just en grön cykel, eller kanske mer drömmen om densamma. Dock berättas i och med den en historia så viktig att den borde ses av alla. Fast inte bara för dess angelägenhet i en eventuell samhälls- och genusdebatt utan också för att det helt enkelt är en sådan otroligt varm filmupplevelse som både berör och väcker vidare tankar.

En lyckad filmversion av Strindbergs kända drama med delvis samma namn. ”Julie” vinner på intensiteten och de otroligt bra rollprestationerna, men tappar något i de manodepressiva svängningarna mot slutet som tröttar ut åskådaren en aning.

En på papperet otroligt lovande rulle, med fantastiska skådisar och intressant story är bara tyvärr just det – lovande på papper. I verkligheten är den rent usel och även om den kanske någonstans börjar hyfsat så går det snabbt överstyr och fortsätter sedan krascha fram tills den usla klimaxen som överträffar allt vad odugligt tidigare inneburit.

Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt. Det är något oerhört fascinerande med förvirringen som presenteras och som också smittar av sig. Bergman gör en Lynch långt innan Lynch gjorde det själv och med skådespelerskor som Bibi Andersson och Liv Ullman kan det inte annat än att resultera i en otroligt gripande och intensiv thriller om identitet på vift.

Det råder brist på kemi de två förälskade ungdomarna emellan, vilket aldrig är bra i en delvis romantisk historia. Som tur är vägs detta upp av intressanta och välspelade bifigurer och en hyfsat fängslande andra berättelse om uppoffring, värderingar och om att vara ansvarig för sitt eget öde.

Alicia Vikander berättar om Hollywood, ”Hotell” och helt fantastiska Julianne Moore.