Den kanske inte leder till några attacker av gapflabb men nog myser jag leende i min soffa medan de många av kärlek och lust födda komplikationerna vecklar ut sig. Miljöerna och kostymerna är fantastiska och i hantverket saknas inget.

Oändligt vackert och ömsint om livet, lyckan och kärleken och sedan sorgen när något av det tar slut. Liv Ullmanns ärliga berättelse om den drabbande förälskelsen och den efterföljande isoleringen och ilskan i dess fotspår är så gripande att man inte kan låta bli att djupt beröras.

Det är inget som är nytt eller överraskande när det gamla paret Vince Vaughn och Owen Wilson åter får samsas om de roliga replikerna och galenskaperna som hör en typisk amerikansk komedi till. Den här gången blir det inte heller kanske riktigt så flabbigt som man skulle önska, men en hel del fyndiga repliker förgyller ändå upplevelsen. Myset är hela vägen på topp, vilket jag glatt välkomnar.

Med den lovande inledningen borde det vara förbjudet att inte lyckas hålla uppe åskådarens intresse mot slutet. Ändå händer just det. Det blir stundvis mycket tungrott och jag kommer på mig att räkna scener som kunde ha offrats för helheten. 
Samtidigt finns där de andra. Scenerna av absolut bästa och högsta kvalitet både vad gäller skådespeleri, foto och redigering. Varför jag efteråt lämnas hänförd men samtidigt både förbryllad och förbannad.

Trots att det egentligen inte är något fel på själva idén eller storyn och att det stundvis blir rätt spännande så tappar filmen fart med jämna mellanrum för att less helt enkelt oftast is more. I ”After Earth” är det för mycket av det mesta, både rymdklyschor och monster och det blir heller inte bättre av att halva ensemblen inte lyckas övertyga förrän på sluttampen och då är det försent.

Ännu en otroligt vacker och färggrann skogssaga i ”Avatars” fotspår, vars olyckligt haltande och väldigt klichéartade historia tyvärr inte riktigt lyckas lyfta förrän mot slutet. Fast då brakar det å andra sidan till ordentligt och filmens fartfyllda klimax blir en klick grädde på en i slutändan hyfsat mumsig moralisk kaka.

Baz Luhrmanns musikal är ett helt enastående äventyr som inte spar på krutet någonstans. ”Moulin Rouge!” är en film om kärlek och drömmar, men det är inte vad den handlar om så mycket som hur allt skildras, som är det primära. Det visuella fyrverkeriet ackompanjerat av den fantastiska musiken bjuder upp till en sådan hisnande dans att jag inte annat kan än lyckligt leende hänga på.

Storslaget och explosivt, men tyvärr i 3D. ”Den store Gatsby” vinner på att ses i normal upplösning då den tredimensionella effekten inte fyller någon som helst funktion i de vackra, mer intima och romantiska scenerna, som dessutom tappar i trovärdighet på köpet. Med det sagt är ändå filmen grymt underhållande och fantastiskt flärdfull med alla färger och finesser.

Det är inte första gången det på film skojas om en återförening och här blir det kanske inte så jättekul som ändå väldigt bra och realistiskt, då både manus och skådespelare är träffande trovärdiga. Hade det inte varit för ett stundvis svajande tempo hade betyget lätt blivit snäppet högre.

Även om historien i ”Bon appétit!” egentligen inte är särskilt märkvärdig så är den ändå tillsammans med de aptitliga bilderna på diverse matkreationer tillräckligt tilltalande för att engagera publiken. Dessutom lyser huvudrollsinnehavaren Catherine Frot med sådan styrka att jag är redo att förlåta de delar som inte håller samma klass.

Ungraren Bela Tarrs senaste skapelse är ett extremt långsamt, svartvitt undergångsdrama med varken engagerande karaktärer eller spännande dialog. Överhuvudtaget sägs inte mycket i de få tagningarna som verkligen gör sitt bästa för att pröva tålamodet hos den tappraste av oss.

Trevlig liten historia om en ung fågel som lämnar sitt bo för att söka lyckan på annat håll. Vi har sett det mesta förr och även om de vackra afrikanska omgivningarna är relativt fräscha och uppiggande så är inte animationen det och hela upplevelsen känns mot slutet som en knappt godkänd gäspning.

Sanslöst underhållande om när ett zombievirus hotar ödelägga Londons East End. Det är ett högt tempo från första början och mot slutet av filmen i den sista blodiga men ack så roande bataljen får jag nästan kramp i skrattmuskeln, samtidigt som jag finner det oväntat gripande och förvånat i en blinkning känner en liten tår bränna till bakom ögonlocket.

I det stora hela är det inga större fel på vare sig effekter eller skådespelare men ändå fungerar det i slutändan inte. ”The Possession” är för grå och själva historien (till och med den avslutande tvisten) fullständigt förutsägbar. Temat är dessutom redan innan uttjatat, varför man verkligen måste komma med något nytt om man nu ska komma med något alls på området. Annars blir resultatet så här trist.

Det är många personer och relationer som alldeles för ytligt introduceras i detta, på vissa sätt, fyndiga drama vilket gör att jag inte lyckas skrapa ihop så mycket medkänsla med någon. Dessutom infinner sig aldrig den utlovade förtrollningen och berättelsen känns till sist som vilken dussinvariant som helst.

En makalös första akt lämnar en del övrigt att önska när det kommer till de två efterföljande då en drastisk sänkning i både tempo och intensitet sker. Dock är skådespeleriet genom hela berättelsen av högsta och bästa möjliga kvalitet och framförallt minnet av inledningen så starkt och fortsatt närvarande ända till sluttexterna, varför min upplevelse av filmen ändå förblir positiv.

Det är som att se ett sämre sitcom-avsnitt som aldrig tar slut. Handlingen är flamsig och karaktärerna ointressanta. Men visst, könsorden haglar, så tycker man sådant är kul lär man ha anledning att skratta. Annars inte.