Sjävklart är det övernaturliga en viktig del i en film om två främmande människor som plötsligt upptäcker att de kan prata med varandra telepatiskt. Men det blir aldrig det viktigaste, inte i det här finstämda, roliga och rakt igenom mänskliga lilla romantiska dramat.

Sylvester Stallone har inte alltid gjort de klokaste valen i sin vid det här laget ganska långa karriär, det ska de där gamla gudarna veta, men när producenter någon gång i mitten av sjuttiotalet ville att någon annan skulle spela titelrollen i Slys väl emottagna manus, då stod han på sig. En jävla tur, för den historien om en lite för gammal boxares uppgång står sig som en av Stallones starkaste insatser både framför och bakom kameran.

Jag var orolig över Veronica Mars väg tillbaka till Neptune och detektivarbetet, speciellt då exet Logan Echolls än en gång ställt sig mitt i en blodig smet, men min oro ställdes brutalt på ända när Rob Thomas levererade en helgjuten och hyfsat mörk återträff.

Veronicas liv skakas om rejält när hennes bästa vän mördas. För att hantera situationen tar hon saker i egna händer, löser små brott samtidigt som hon försöker klura ut sanningen bakom det stora. Det är ett bra upplägg för ny-noir men lyckas, sin charm till trots, inte engagera i mycket mer än en säsong.

Fredrik Adolvsson ser tillbaka på ”Veronica Mars” historia och hur kultserien blev film.

Det handlar om Christian och Tara, ett ungt och vackert par i Hollywood. Han lever på sin pappas pengar, hon övertalas till sexuella lekar som inkluderar andra män. Det hade kunnat bli en bra film, idéerna finns, men de leder ingenstans och resultatet är luddigt. Billligt. Tyvärr, för folket bakom kameran (Bret Easton Ellis och Paul Schrader) kan bättre.

Napoleon Dynamite. Den mannen, denna underliga tonåring i en amerikansk småstad, med en underlig familj, livlig fantasi och tonårsproblem i skolan, honom har jag hört mycket gott om. Och varför tvivla? Jag är oerhört förtjust i underliga saker. Men ibland räcker inte underligheterna hela vägen, och trots att ”Napoleon Dynamite”, filmen, har sin ljusa stunder, känner jag att den mest av allt är ganska överskattad.

Sex är inte ett alldeles enkelt på film. Det kan lätt bli fånigt eller fel, vare sig det ska göras sexscener eller om ämnet en del av handlingen. I ”Thanks for Sharing”, en dramakomedi om några sexberoende karaktärer och människorna i deras närhet, lyckas man lyckligtvis undvika några större dumheter, och de problem som filmen faktiskt har grundar sig i helt andra saker. Som dessutom stör bara litegrann i denna lättglömda men trevliga historia.

Idén är i grunden lika enkel som den är genialisk, den här historien om en desperat mans biljakt efter sin fru, efter sanningen, och efter något han en gång hade inom sig men sedan länge förlorat. Man behöver inte ens någon ordentlig budget, bara driv och en gnutta talang. Tyvärr är både ordentlig budget och en gnutta talang saker som saknas bakom kameran på ”Getaway”.

Ja, jösses jäklar, minnet gör lustiga saker med en. Jag hade till exempel för mig att en speciell scen fanns med i filmen, vid en omtitt visade det sig att den bara finns i boken. Jag hade också för mig att filmen var bra. Och visst, det kunde vara värre, historien om den återvändande vietnamveteranen som ger sig in i tvekamp med en lokal poliskår vars omdöme luktar ganska illa, är för det mesta en ganska hygglig actionskröna, men dras ner av några alltför fåniga inslag.

Ända sedan 80-talet har det diskuterats om att göra en film som kombinerar de paketerade musklerna hos Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger, men av olika orsaker har de aldrig fått till det. Förrän nu. Och även om den här fina lilla historien, om två tuffa män som försöker rymma från ett så kallat rymningssäkert fängelse, har sina stunder, är helheten något av en besvikelse. En underhållande besvikelse, för all del, men för ofokuserad för att fungera som något av allt den försöker vara.

Stockholms filmfestival 2013 – När den hyllade reklamfilms- och musikvideoregissören Markus Blunder nu ger sig kast med sin första långfilm, är det med en annorlunda vision, en intensiv och sagodoftande sådan, som han genomför med bravur.

Stockholms filmfestival 2013 – Historier om Area 51, om Roswell, mer eller mindre vanvettiga vittnesmål och en hel massa fiktion. Det är vad de senaste femtio eller sextio åren har bestått av, men varför? ”Mirage Men” beskriver vägar en regering kan gå för att dölja sanningar, vilket resulterar i en underhållande dokumentär som visar gamla historier ur en något fräschare synvinkel.

Det börjar väldigt trevligt. Riktigt mysigt, faktiskt. Med före detta tränare som berättar om djuren om späckhuggare med med värme och respekt. Sedan gör sig verkligheten påmind. Den krassa, kassa, kommersiella verkligheten bakom. ”Blackfish” utvecklas snabbt till en stark dokumentär som kommer bli svår att skaka av sig.

Historien om en soldat som på flykt undan den militära rättvisan försöker hjälpa en vän men hamnar i dåligt sällskap, känns inledningsvis som en typiskt dålig direkt till video-rulle. Det går dock över rätt snart och ”Hummingbird” visar sig vara ett riktigt bra litet drama med några våldsamma inslag.

Titelns fågel är också svansången för Krister Henrikssons Kurt Wallander, den sista (här kanske cynikerna i publiken protesterar men jag tycker gott vi kan tillåta oss en stunds accepterande av ordet) filmen i en serie av trettiotvå. Ett värdigt avslut? För Henriksson, absolut, men fallet med en kidnappad krögare är alldeles för mycket av ett standardfall för att skänka ”Sorgfågeln” någon större vikt i Wallanders karriär.

I mina ögon är Clint Eastwood generellt och överlag en väldigt ojämn regissör. Vissa filmer fungerar inte alls, medan vissa fungerar delvis men endast tack vare starkt manus och/eller Clints goda känsla för att välja bra skådespelare. Sedan finns det vissa som känns helt rätt på de flesta plan. ”A Perfect World”, hans sjuttonde (om jag räknat rätt) film bakom kameran, är en av hans allra finaste, en underskattad och aningen förbisedd historia om en råbarkad rymlings vänskap med en ung grabb.