Löst inspirerat av verkliga händelser gör Harry Callahan sitt intåg i historien i filmen som bär hans smeknamn. En sadistisk skurk (han både mördar och utpressar) jagas av mannen som mer eller mindre gjorde okonventionella polismetoder populära på vita duken. Men är den så bra som jag minns det? Tycker jag om den lika mycket nu som när jag såg den först, för kanske tjugotalet år sedan? Både ja och nej.

Det närmar sig slutet. Näst sista filmen i serien, åtminstone med Krister Henriksson, och med Kurt Wallanders sjukdom som får en allt starkare närvaro. Det är också de bitarna som blir bäst i en filmserie där månadens fall sedan länge förlorat sin glans. Där inte ens en mordbrännare kan tända en gnista i polisens arbete.

Trots att ”Wallander” har varit en av de bättre producerade serierna polisfilmer, har de sedan länge gått på för mycket rutin för att vara intressanta. För att ge någonting. Då är det kul att ”Saknaden”, med en historia som kretsar kring prostituerade och med ökad fokus på Kurt Wallanders förvirring, faktiskt tänder till lite. Inte mycket, det är fortfarande en bra bit kvar till något värt en Guldbagge, däremot ger det Krister Henrikssons tredje säsong en efterlängtad liten push.

En uppföjare ska väl vara större? Maffigare. Och i superhjältesammanhang alltid ha fler karaktärer. Det infriar ”Kick-Ass 2”, som under skildringen av en superskurks etablerande även visar oss världens första superhjältegrupp. Fast som vi vet betyder större inte alltid bättre, och med en ny regissör bakom ratten lämnar uppföljaren en hel del att önska.

En kvinna försvinner efter ett gräl med sin make, och deras dotter vill anmäla henne saknad innan polisen kan göra någonting åt det. Det är den upptakten till Wallanders senaste fall, ett fall som faktiskt visar upp viss potential att bli en bra historia, speciellt som den läggs upp parallellt med Kurts egna problem. Men det räcker inte långt, inte den här gången heller, för produktionen fortsätter lida av samma fel och brister som i tidigare filmer.

Den här versionen av Kurt Wallander, med Krister Henriksson i stora rollen, är nu inne på tredje omgången filmer, och har hela vägen överlag hållit en högre kvalitet än de flesta andra svenska deckarserier som tillåts rulla på i TV-film efter TV-film.

Ja, vad fan säger man? RZA, amerikansk hipphoppare av någon slags rang, har (med lite hjälp av Eli ”Hostel” Roth) snickrat ihop en kampsportsrulle som i ärlighetens namn inte är helt usel. I ”The Man with the Iron Fists” finns till och med tendenser på vad som skulle kunna bli riktigt underhållande. Nästan bra. Tyvärr är det bara tendenser, då hela hantverket snabbt går vilse i en onödigt rörig skog.

När det går bra för en ung pakistanier i New York, när han följer och lever den amerikanska drömmen, och årtalet på vita duken visar 2001, då vrider det sig lite i magen. Då vet man att det inte kommer gå bra länge till. Att det lätt kan leda till något ont.

Josephine Bornebusch, som slog igenom i ”Rederiet” för ett gäng år sedan, gör här (åtminstone enligt officiella uppgifter) sin första dramatiska huvudroll som Tuva, en ensamstående mamma vars oväntade upptäckt om sitt ursprung leder till en inte hundra procent lyckad men stundom obehaglig resa mot det förflutna.

John M. Chu ger oss några riktigt snygga actionscener, klart godkända slagsmål, stora explosioner och en historia som följer på, inte glömmer bort, första filmen. Men, ni vet, det räcker inte.

Clint Eastwood, denna gigant bland giganter. ”Gran Torino” skulle vara hans sista film som skådespelare men något, låt vara historien eller mångårigt samarbete med regissören Robert Lorenz, drog honom tillbaka. På ont och gott. För å ena sidan ”Trouble with the Curve” är en sämre film än ”Gran Torino”, men å den andra sidan är den här filmen en effektiv uppvisning i förbaskat bra skådespeleri.

Nyinspelningar. Jag har principiellt ingenting emot dem men tycker en sak är synd, att de för sällan görs där det vore kanske nyttigast. Det vill säga för att göra bra film där man misslyckades första gången. ”Red Dawn” är, om än inte en fullträff, så ändå ett sällsynt exempel på där det fått gå åt rätt håll.

Martin Beck. Det är parallellen som dyker upp i mitt huvud redan inom en kvart eller så. Och då är det inte den klassiska karaktären jag tänker på, utan versionen från de nyare filmerna, han som spelas av Peter Haber. Det är ingen positiv parallell.

Graham Chapman är död. Detta bör inte komma som någon större överraskning, då han varit det i många år. Innan han blev begraven, gissningsvis innan han ens dog, skrev Chapman sin självbiografi, enligt utsago utan att använda sig av alltför många sanningar.

#GIFF13 – Att koncentrera sig på realism i en thriller är inte alltid den bästa av idéer, verkligheten har en förmåga att kunna vara rätt tråkig i längden, men med några få undantag ror ”A Hijacking” iland den båten.

#GIFF13 – Pinochets Chile. Det var väl här någonstans det började ta slut, en del av historien jag var helt omedveten om. Svarta luckor är sällan kul men som tur är ger ”No” mig en alldeles utmärkt lektion.

#GIFF13 – Älskade Peter Greenaway. Med filmer som ”Pillow Book” fann han vägen till mitt hjärta och sviker mig inte så nu heller. ”Goltzius and the Pelican Company är ett, lätt uttryckt, intressant verk.