Fängelseskildringar av ungdomar på glid är sällan upplyftande och inte gör det här rumänska dramat något större undantag men däremot får vi ett sympatiskt, minnesvärt porträtt av en tragisk ung man vars omständigheter och otur förvandlar honom till en våldsam kriminell trots goda värderingar och en stark kärlek till familjen.

Med både story (man konkurrerar med flickvännens knäppa son) och stjärnor (John C. Reilly och Jonah Hill) som en typisk amerikansk slapstickrulle så överraskar ”Cyrus” med att vara en fin, ganska lågmäld dramakomedi – därmed inte sagt att den på något sätt är revolutionerande filmskapande.

Ken Loach, den brittiske socialrealismens filmmästare, sätter klorna i Irakkriget och dess konsekvenser när han skildrar en frustrerad och mentalt ärrad soldats sökande efter sanning och hämnd. Adrenalinet pumpar och svetten rinner men de gripande känslorna uteblir dessvärre.

”Hostel”-skaparen Eli Roth skakar liv i subgenren av ”Exorcisten” – en film som efterapats otaliga gånger utanframgång – med oväntat lyckat resultat. I samma dokumentäranda som ”Paranormal Activity” har man skapat en kuslig, effektiv liten independentrysare som inte lär uppnå samma kultstatus som sin föregångare men ger definitivt några sköna kalla kårar för stunden.

Äpplet faller inte långt från trädet heter det. Och samma sak gäller uppenbarligen talang i Ridley Scotts familj när Junior gör ett träffsäkert gripande drama med en puttrande dos humor och en viss ”Twilight”-stjärna i en imponerande rollprestation.

I kölvattnet efter succén med ”Patrik 1,5” kommer något så ovanligt som en gaypolitisk romcom med svensk films outtröttlige situationskomedistjärna Björn Kjellman i huvudrollen. Tyvärr är den varken så vass, rolig eller romantisk som regissören Tova Magnusson vill att den ska vara.

Det finns få saker som kan orsaka sådana känslostormar som science fiction och dess lojala fans. Den här dokumentären fokuserar sig på ”Star Wars”-serien, dess skapare George Lucas och hur han lyckades vända de fanatiker som avgudade hans verk emot honom. Det är smått bisarrt, smått skrämmande men samtidigt mycket underhållande och ett måste för filmälskare.

Samtidigt som ”Pensionärsjävlar” går på TV så kommer lägligt nog en actionfilm med äldre, avdankade agenter som utan problem hanterar både knytnävar och skjutvapen långt efter pensionsåldern. Idén är kul, tempot högt och castingen idealisk men även om det är fantastiskt att se Helen Mirren skjuta med k-pist i aftonklänning så ebbar den fyndiga humorn snabbt ut i tjatiga explosioner och pangpangscener.

Alla kan melodislingan man nynnar när man vill skrämma någon ur vattnet. Några enkla toner som kommit att representera ett av världens mest kända och fruktade rovdjur. Och den 35 år gamla filmen som gjorde hajar till den okända mördarfisk den idag kallas håller fortfarande, inte bara som rysare utan som det mästerverk den är.

Den klassiska dumskallekomedin har de senaste åren fått ett rejält uppsving tack vare Judd Apatows nördfilmer och fjolårets megasuccé ”Baksmällan”. Nu är skaparna och en av stjärnorna från den sistnämnda tillbaka med en roadtrip/buddy-film med nog knasiga skämts, galna stunts och fräcka oneliners för att underhålla valfri trettonåring en regnig höstdag. Men visst har man sett mycket av det förut?

I en tid då Steven Spielberg börjat livnära sig på livlösa, pretentiösa kalkoner är det givande att blicka tillbaka på filmerna från hans storhetstid, 1970- och 80-talet och färska upp minnet. Och denna, hans första äventyr med Indiana Jones är tveklöst en av hans bästa med så mycket action, effekter och humor dagens storfilmer bara kan drömma om.