#SFF11 – Takashi Shimizu, regissören bakom både de japanska och amerikanska ”The Grudge”-filmerna, ger sig på genren igen men har ersatt spökbarn och långhåriga kvinnor med – en kanin!

#SFF11 – Ojämna Joel Schumacher fortsätter att vara ojämn med ”Trespass”, en thriller som å ena sidan är spänning på nagelbitarnivå men å andra sidan faller på desperata försök att vara smart, generande repliker och icke-engagerande karaktärer.

#SFF11 – Skräckantologier har gått från klämkäckt äckelroliga till mer pretentiöst dystra på senare tid. ”Little Deaths” är så långt ifrån ”Creepshow” och ”Tales from the Crypt” man kan komma med sin grådaskiga, brittiska arbetarklasskildring och diskbänksrealism.

#SFF11 – I skuggan av svenska kärlekshistorien ”Kyss mig” kommer ett smått revolutionerande drama om två iranska tonårsflickor som förälskar sig och inser att de har alla odds emot sig. Det är starkt, vågat och gripande med fenomenalt spel respektive regi av tre spännande debutanter.

#SFF11 – Smarta tonårskomedier är knappast något publiken är bortskämd med och när väl en färskvara av den sorten dyker upp bör man ta tillvara på den. I ”Damsels in Distress” finns liksom i ”Clueless” och ”Mean Girls” smart humor, rapp dialog och skådespelare med perfekt komisk tajming, men tempot släpar efter och det saknas en gnista – och poäng.

En lite väl klassisk historia om den medelålders advokaten och ensamme tonåringen som räddar varandra får ett ordentligt lyft av fantastiska skådespelare, sympatiska karaktärer och ett stort, bultande hjärta.

Ruben Östlund tävlade i Cannes med ”De ofrivilliga” för tre år sedan och återvände i maj i år med ”Play”, om några invandrarpojkar som systematiskt rånar jämnåriga i Göteborg.

Cannes 2011 – Med ”Restless” landar Gus Van Sant någonstans mellan sina konstnärliga, djupa indiefilmer och mer lättillgängliga, kommersiella verk. Det är en finstämd, intelligent och annorlunda film om hur man som ung och vilsen hanterar döden och den låter även Henry Hopper visa att han kommer kunna gå minst lika långt som far sin.

I bioaktuella ”Tower Heist” rånar Ben Stiller, Eddie Murphy och vänner etagevåningen i en skyskrapa.

Hur låter en ”chick flick” med Sarah Jessica Parker som supermamma och arbetsnarkoman, med Greg Kinnear och Pierce Brosnan i biroller? Här finns trots allt några sköna glimtar humor och fyndiga iakttagelser men det hela dränks dessvärre i sunkigt amerikansk moral.

#SFF11 – ”Me and You and Everyone We Know”-regissören Miranda July följer upp sin hyllade regidebut med en lagom komisk, lagom svår film om komplikationer kring relationer, framtidstro och självinsikt. July och främst motspelaren Hamish Linklater är fantastiska men filmen är en aning ojämn och väl pretentiös.

Cannes 2011 – Få om inga filmskapare kan skildra den svenska människan och dess beteenden på ett så genuint och avskalat sätt som Ruben Östlund. ”Play” är nära inpå lika fantastiskt autentisk som Östlunds mästerverk ”De ofrivilliga” men den dokumentärlika hanteringen av barns respektlöshet mot varandra blir nästan jobbig att titta på.

Den knappast kvalitetsstämplade Brett Ratner ger oss ännu en medioker actionkomedi. ”Tower Heist” är småkul trots de trötta stjärnorna i huvudrollerna, men borde varit roligare med tanke på toppnamnen i birollslistan.

Sitges 2011 – Ibland är de bästa skräckrullarna sådana gjorda av sådana som uppenbart älskar genren. Här levererar manusförfattaren Antonio Trashorras både häftigt intensiv skräck och skön humor med glimten i ögat i en läcker hyllning till gammeldags europeisk genrefilm.

”Page One” ger en fascinerade insyn i högt uppsatta New York Times verksamhet och hur de, liksom andra tidningar, kämpar för att finnas kvar i medieindustrin som allt mer tas över av Internet. Det är ofta intressant och medryckande men även stundtals väldigt pratigt där uppradande av siffror och namn troligen intresserar endast de insatta.

Ännu en av dessa remakes ingen bad om. Deffad hunk tar över Kevin Bacons klassiska 80-talsroll i en upphottad version av kultfilmen gjord för ”Gossip Girl”-generationen. Snyggt, käckt och med bra tempo men även trötta könsstereotyper och en löjligt omodern story.

”Footloose” från 1984 är knappast något mästerverk, och med religion och förbjuden, sexuell dans som tema väldigt amerikansk. Men ibland räcker Kevin Bacons oslagbara charm, ett gott humor och några sköna pophits för att göra en charmig, färgstark 80-talsklassiker.