Small Town Murder Songs 2011

Vet inte hur jag lyckades missa hans namn i förtexterna men det tog verkligen ganska precis en halvtimme in i filmen innan jag, trots ett uppmärksamt lyssnande på rösten, insåg att småstadssnuten i huvudrollen spelas av Peter Stormare. Det krävdes en dubbelkoll med rollistan innan jag kunde vara säker på att det inte bara var någon väldigt lik honom, för han är svår att känna igen även när man vet. Ett effektivt förvandlingsarbete. Tankarna dras lätt till Sylvester Stallones insats i "Cop Land". Fast här ännu bättre utfört. Om sedan hela "Small Town Murder Songs" är bättre än "Cop Land" kan man tvista om, och att ens jämföra är väl orättvist för trots paralleller är det två väldigt olika filmer, så jag slutar prata om James Mangolds lilla mästerverk nu.

Stormare (i en av sina bästa prestationer på film) spelar Walter, polischef med ett våldsamt förflutet i en liten kanadensisk stad som nu har drabbats av sitt allra första mord. Den lilla stadens polisstyrka får hjälp utifrån, och uppifrån, att lösa fallet med den okända kvinnans våldsamma frånfälle, men trots en nyligen uppväckt religiös tro är det Walters våldsamma tendenser och hans historia med en lokal kvinna som gör att fallet riskerar gå förlorat.

"Small Town Murder Songs" är alltså av kanadensiskt ursprung, en lågbudgetproduktion (i vilket fall känns det så), och en riktigt jäkla bra sådan. Ett lågmält drama som tillåts brusa upp vid de få tillfällen Walter brusar upp, vilket ger dessa stunder en så mycket starkare effekt. Kameran stannar kvar och låter agerandet ta sin tid, låter scenerna spelas ut ordentligt. Ändå känns det aldrig långsamt och utdraget, vilket skulle kunna tillskrivas filmens korta speltid (med sin dryga 72 minuter är det ingen lång långfilm), men framför allt tror jag det beror på att en talangfull regissör (Ed Gass-Donnelly, tillika manusförfattare och redigerare) har låtit filmen ta precis den tid den behöver.

Rent estetiskt vill jag nästan jämföra med en annan svensk, Roy Andersson. Bara nästan, för Gass-Donnellys uttryck är ganska lång ifrån Anderssons långsamma, svårmodiga, underligheter. Här finns ändå drag av det, små drag och nyanser, i foto och färger och vissa scener. Jag älskar det. 

Jag älskar även musiken, väldigt stämningsfull, en perfekt följeslagare till det dova fotot och till de religiösa undertoner som strömmar med historien. Och titelkorten, med en känsla av kapitelindelningar, som dyker upp vid några tillfällen, bibelord eller åtminstone variationer av dylika. Det kan vara exakta citat också fast jag kan inte min bibel tillräckligt bra för att avgöra.

Möjligtvis kan jag undra vad en kvinna som Rita ser hos en man som Steve men kanske finns det en bakgrund av dålig självkänsla hos henne och visst är kärlekens vägar ändå ofta outgrundliga.

Och visst är det en fantastisk titel?