Mommy 2014

Nej, det är inget fel på filmkopian. "Mommy" är inspelad i formatet 1:1. Håll ut, det kommer en vettig förklaring under filmens gång. Det unika tilltaget ger också regissören en chans att inspireras av skivomslag när han väljer sina bildutsnitt, och publiken får möjlighet att komma ännu närmare karaktärerna. Inga störande element får plats vid sidan av.  Och snart glömmer man faktiskt att man ser på en helt fyrkantig bild.

Så vad händer då i rutan? Die, en arbetslös och ensamstående Quebec-morsa försöker med alla medel att hantera sin svärande, stjälande, ibland våldsamma och ibland väldigt charmiga 15-åring. Steve är ett hyperaktivt bokstavsbarn som just blivit utkastad från en anstalt efter att ha eldat upp fiket. Nu väntar hemskolning med lite oväntad hjälp från den stammande, välvilliga grannfrun Kyla.

Det är, som i flera av Dolans filmer, en berättelse om en plågad ung man och en kärleksförklaring till mamman. Både hans egna, och alla världens mödrar. Karaktärerna är mångbottnade, mänskliga och sina brister till trots väldigt fina. Dessutom otroligt välspelade. Fans kommer kanske känna igen Anne Dorval från "Jag dödade min mamma" och Suzanne Clément från "Laurence Anyways". Den unge Antoine-Olivier Pilon bidrar med en extrem närvaro och energi i rollen som Steve, och även honom får vi säkerligen se mer av i framtiden.

Min enda invändning, och det är en stor invändning, är att deras rollfigurer är svåra att ta till sig. Jag hittar iallafall inte mycket som får mig att känna för dem eller bry mig om hur det går, fastnar liksom aldrig för deras öden. När deras utveckling pågår diskret inombords och de envisas med att sätta upp en mask för omvärlden, då blir det helt enkelt ett problem när man samtidigt vill connecta med publiken. Ofta står "Mommy" och stampar på samma ställe lite för länge - den temperamentsfulla trion skriker på varandra, sjunger ihop eller dricker vin, men handlingen står obarmhärtigt still.

Sevärt är det ändå, tack vare regissörens unika stil och vision. Han håller ett tempo som bara Woody Allen kan matcha, och skapar persongallerier lika färgstarka som Almodòvars. Som vanligt har detaljpetige Dolan skrivit manus, klippt filmen och till och med sytt kostymer själv.

Även musiken spelar en viktig roll. Soundtracket består av många glömda 90-talshits, och låtarna speglar snyggt karaktärernas känslor och sinnesstämningar. Det mesta får vi höra på fik, i bilradion, eller från skivan med blandade hits hemma hos Die och Steve. "Jag vill att musiken ska ligga i filmen och inte på filmen", förklarar regissören. Oasis "Wonderwall" har aldrig varit så bra som här.

Med fem långfilmer i bagaget har Xavier Dolan växt ur epitetet "underbarn" och mognat till en både erfaren och unik filmskapare. Hans karriär har varit ett nöje att följa och hans filmer är aldrig förutsägbara, varken i sin handling eller stil. Men jag ser en utveckling som gör mig lite orolig, både hans senaste thriller "Tom at the Farm" och nu dramakomedin "Mommy" känns mer konventionella än Dolans tidigare verk. Han blir visserligen allt mer självsäker som regissör, och får troligtvis allt större budgetar och team, men hans experimentlusta och konstnärliga ådra känns inte lika påtaglig. Han berättar fortfarande historier som inte kan platsas i mainstreamfacket, men nu är de någon annans historier. Inte personliga på samma sätt. Förhoppningsvis kan han motbevisa mig redan nästa år, om denne arbetsnarkoman håller samma höga arbetstempo.