Steve Jobs: The Lost Interview 2012

Jag har, som så många andra, fallit i i-Fällan. Jag surfar på min iphone, mailar från min ipad och skriver just nu denna recension på en macbook. Självklart vet man vem som bär ansvaret för det hela, och vi har väl alla hört historierna: om hans pårökta skolår, om temperamentet som gett honom ett rykte som en krävande chef, men kanske främst om visionerna som förbättrat vår värld. Det är nu över ett år sedan Steve Jobs, en av vår tids stora visionärer, plockade ner skylten för gott bara 56 år ung.

På en sliten VHS från 1995 talar Steve Jobs länge och väl om sitt första sommarjobb i IT-branschen, om sina tankar kring design och funktionalitet, och var han ser världen om tio år (tro det eller ej, "internet" spås bli stort!).

Det här är en intressant tid i Jobs liv, efter en bitter skilsmässa från Apple håller Microsoft på att komma ikapp med sina populära, om än mediokra produkter, något Jobs inte drar sig för att beklaga sig över. Två år senare skulle han göra comeback och styra Apple mot att bli ett av världens mest lönsamma bolag. Och det är tur att en av världens mest fascinerande personer sitter som intervjuobjekt, för filmen gör sig inte direkt lättillgänglig för en bred publik.

"Steve Jobs: The Lost Interview" är helt enkelt 70 minuters samtal med Jobs. Rått, oredigerat, utan inklippsbilder. Ibland zoomar kameran in på hans ansikte, för att några minuter senare zooma ut igen. Stilmässigt blir det inte mer spännande än så. Det krävs ett rätt saftigt intresse för teknik och för den här mannen för att stå ut i en biostol. Tydligt är att filmen hade gjort sig bättre på TV och "piffas upp", sättas i något slags sammanhang, med arkivbilder och en berättare. Produktionen är extremt lat, för att inte säga pisstråkig. Perfektionisten Steve Jobs vänder sig i graven.

Men Jobs å andra sidan, på sitt mest pratsamma humör och som alltid en inspirationskälla, honom ger jag full pott.