Slumdog Millionaire 2008

Ödet har sitt finger med i spelet i var och varannan film i Hollywood. Så ock även här när brittiske frifräsaren Danny Boyle förenar så skilda ingredienser som gripande indiskt sociodrama, ungdomskärlek och lekprogramdeltagande (!) - allt delar av 17-årige Jamal Maliks öde.

Från ingenstans hamnar den lottlöse slumslyngeln i den indiska versionen av internationella programkonceptet ”Vem vill bli miljonär?” och blir en folkidol som svarar rätt på fråga efter fråga. När det står klart att han vunnit rekordsumman 10 miljoner rupies arresteras han - programledningen misstänker fusk och vill att polisen bankar ur honom sanningen.

Svaret på hur han kunnat besvara alla frågor ligger i Jamals tunga förflutna tillsammans med äldre rötäggsbrorsan Salim och föräldralösa flickan Talika, och filmen klipper mellan den trista kontorsmiljön på polisstationen och den kaskad av intryck som bildar fond för uppväxten i storstaden Mumbai. Lokalfärgen förstärks av den indiska medregissören Loveleen Tandan (”Monsunbröllop”) och faktumet att de duktiga barnskådisar som spelar huvudpersonernas yngre versioner är riktiga indiska slumbarn som filmteamet lärt upp.

Visuellt är det superbt med en mustig, färgrik och vibrerande intensitet i fotot. A.R. Rahmans prisbelönade soundtrack varvas medvetet dynamiskt med M.I.A:s kontemporära klubbtracks när slumungarna rusar över tågtaken som antiloper.

På Golden Globegalan blev det storpott för bästa regi, dramafilm och musik – men riktigt så bra är det kanske inte. Manuset har sina tydliga brister. Pendlingen mellan nutidens miljontävlare Jamal och slumområdenas renhjärtade pojkspoling är berättartekniskt berättigad men i ärlighetens namn ett forcerat grepp. I sin entusiasm över att knyta ihop säcken i sin multifacetterade ödeshistoria hoppar Boyle obekymrat i tid. För en film där hela intrigen centreras kring ett tävlingsprogram är det märkligt vårdslöst att utelämna hur huvudpersonen ens kom att delta i programmet. Man verkar också glömt att överföra den lilla Latikas starka personlighet och charm i övergången till ung kvinna. I vuxen version blir hon en anonym skönhet utan egna definierade drag.

Kärleksvinkeln känns som en svag eftergift till konventionen – den enkla fortsättningen på barndomens tre ödesbundna tre musketörer. Vuxendelen av filmen fungerar bäst under de svettiga stunder när Jamal (intensivt och träffsäkert spelad av Dev Patel) ställs mot den pompöse programledaren i frågeleken och ett psykologiskt spel mellan två uppkomlingar – eller med filmens degraderande slangterm, ”slumhundar” äger rum.

Barnboksskimrande pojkdrömmar förenade med vapenviftande brutalitet. Som regissör har Boyle en unik tillgång – han levandegör barns tankevärld och verklighet utan att tappa förankringen i en vuxnare intrig. Boyle är typen av filmskapare som ständigt vågar ta nya vägar – efter att skräckfilmen ”28 dagar senare” blev en framgång provade han på sci-fi genren i ”Sunshine”. Till skillnad från den andre kände brittregissören Guy Ritchie innehåller Boyles filmer alltid en fördjupning gärna av existentiellt eller moraliskt slag. Historien om bröderna Jamal innehåller också sådana element – medan Jamal är ärlig och oförstörd dras Salim redan tidigt till kriminellt beteende men framförallt är det en saga om en lottlös slyngel som satsar på sin dröm om kärleken och vinner både miljonerna och folket på kuppen.

Själva finishen känns lite väl tillrättalagd och konventionell – närapå en antiklimax. Annat är det med dem klockrena Bollywoodavslutningen där skådisarna shakar loss på perrongerna (såhär ska feelgood se ut!). Men sen har vi det här med att våga försöka göra något säreget som filmskapare. Det räcker en lång väg.