Shame 2011

Vid första anblicken verkar Brandon (Michael Fassbender, "X-Men: First Class", "Jane Eyre") vara en man som har koll på läget. Han ser bra ut, klär sig snyggt, har ett välbetalt jobb och bor i en, med New York mått mätt, fin lägenhet. Han är dessutom cool och smart och verkar kunna charma vilken kvinna som helst.

Men skenet bedrar. För trots att många män säkert skulle önska att de hade de gåvor som gör honom oemotståndlig, så är det för honom själv en ren förbannelse. Och för varje erövring han gör hatar han sig själv mer och mer.

Omvärlden håller han helst på avstånd så att ingen ska kunna ta en ordentlig titt under ytan. Han undviker förhållanden som varar mer än ett par månader, eller ens ett par dejter och den enda han verkar hänga med socialt är hans chef som mest blir full och patetisk när de går ut ihop och är den sista som skulle lägga märke till att det är något som inte stämmer.

Men det dolda livet ställs på sin spets för Brandon när helt plötsligt systern Cissy (Carey Mulligan, "Never Let Me Go", "An Education") dyker upp i hans lägenhet och tillfälligt flyttar in. Nu finns det någon där hemma som ser och hör - och ifrågasätter.

Förutom vår huvudkaraktärs sexberoende handlar "Shame" annars framför allt om relationen syskonen emellan. Britten Steve McQueen som tidigare har gjort "Hunger" - också den med Fassbender - målar mästerligt fram en tuff uppväxt som de två delar utan att egentligen säga ett ord om vad som hände. Resultatet är i alla fall två trasiga själar som bara har varandra när det verkligen kommer till kritan.

Regissörens mål var att göra något om just sexmissbruk, ett beroende som han tycker inte tas på tillräckligt allvar. Kanske är det för att de allra flesta skulle beskriva en man som får ligga hur mycket han vill som framgångsrik och lyckad. Många skulle nog till och med vara avundsjuka. Men i den här skildringen finns ingen försköning av "sjukdomen" utan den framställs verkligen som det skamligaste och smutsigaste man kan tänka sig.

McQueens nakna och närgångna bildspråk hjälper till. För publiken döljs ingenting och därför ser vi verkligen vem Brandon är. Bättre rollprestation än Fassbenders hade man inte ens kunnat drömma om och Mulligan matchar honom helt och visar på en helt ny råare sida än vad vi sett henne i förrut.

Kanske är det just för att en mans svaghet blottas så totalt för oss som "Shame" hamnar i kategorin av filmer som är tunga att titta på. Den är obekväm och obehaglig.  Tonen sätts redan från början med en tystnad som är direkt tryckande och det är inte förrän flera minuter in när första repliken sägs som man kommer ihåg att andas igen.

Samma jobbiga stämning fortsätter hela filmen igenom. Många scener är plågsamt utdragna och spelar på alla våra strängar. Än värre blir det nästan vid de tillfällen då det lättas upp en smula och man får för sig att Brandon är på väg att komma över sina demoner, bara för att trilla dit igen i scenen efter.

För det här är långt ifrån en glättig Hollywoodrulle där huvudkaraktären åker in på något skönt behandlingshem i ett par veckor för att sedan börja ett nytt liv. Nej, i "Shame" känns det äkta från början till slut - och det är en verklighet som är tuff att ta till sig.