Miami Vice (2006)

Kaotisk inspelning gav en rörig film

Recension av Ville Gideon Sörman

Michael Mann sätter rätt känsla från sekund ett. Jay Z och Linking Parks ”Numb/Encore” dunkar i högtalarna medan vi introduceras till svettiga dansande människor på en nattklubb i Miami. I hörnet, med sina spaningsögon i högsta hugg, ser vi Sonny Crockett (Colin Farrell) och hans partner Ricardo Tubbs (Jamie Foxx). Kvinnorna är solbrända, drinkarna är söta, natten är ung, kostymerna är dyra, och bioduken målas i färgglada, fina färger. Regissören Michael Mann spinner vidare på TV-seriens säkraste kort: ytligheten. Allt är snyggt, glajdigt, och väldigt otrovärdigt. Allt är dyrt, men alla har råd. En simpel narkotikaspanare som Crockett har med sin polislön utan tvivel råd med designer-kavajer och exklusiva sportbilar med lädersäten. Denna första scen andas ”Miami Vice” när det är som bäst.

Den glansiga ytan dras dock snabbt åt sidan när Crockett kontaktas av en polisinformatör spelad av ”Deadwood”:s John Hawkes. Hawkes har hamnat i trubbel med FBI-mördande nazister, som till råga på allt skyfflar in stora mängder knark från Dominikanska republiken. När informatören sen mister livet slår FBI och polisen i Miami sina kloka huvuden ihop, och skickar de två bästa de har för att infiltrera knarkimperiumet från insidan. Valet faller på Crockett och Tubbs. När infiltrationen väl kommer igång genomgår Crockett och Tubbs många svåra val och linjen mellan undercover och polisarbete suddas ut alltmer. Situationen blir inte bättre när Crockett sakta men säkert faller för knarkkungen Montoyas älskarinna Isabella (Gong Li).

Allting går väldigt bra till en början. ”Miami Vice”:s första akt är superb, och allt har tempo och känns gnistrande. Musiken pumpar, fotot är rått, skådespelarna är bra, storyn är intressant, och Mann sätter regin knivskarpt. Men så fort vårt snutpar beger sig till Dominikanska republiken går det minut för minut åt pipan. Filmen börjar plötsligt stå still långa stunder, och Mann drar ut på de ointressanta bitarna, och hastar förbi de intressanta genom informativa repliker. Karaktärer introduceras aldrig, andra glöms bort, och med 40 minuters speltid kvar liknar filmen ett skrynkligt lakan. Den blir minst sagt rörig. Jag önskar att Mann skulle ha hållit kvar TV-seriens underbara känsla, och fortsatt spela på den pastellfärgade ytan. Istället försöker sig Mann på djupa karaktärsutvecklingar som inte leder någonstans. Resultatet mynnar ut till att man stora delar av filmen har ganska tråkigt, faktiskt. Det har ingenting med att Michael Mann går ifrån TV-serien. Det köpte jag från scen ett. Filmen och TV-serien har lika mycket gemensamt som Peter Habers Beck-filmer och Sjöwall-Wahlöö böckerna, ungefär. Mann lovar bara för mycket, men levererar istället en dramathriller som saknar en fast grund att stå på. När filmen slutar känns det väldigt magert. Trailern lovade en actionrökare med fint tempo, detta är någonting ”Miami Vice” absolut inte är.

Jag vet att inspelningen har varit kaotisk, med en budget som gått ohyggligt mycket över vad som var planerat, och Mann fick slafsa sig igenom filmen vid klippbordet. Detta syns på lång väg. Jag känner att jag saknar vissa scener, och filmen hoppar helt obegripligt. Trots detta har jag svårt att skaka av mig upplevelsen. Det är en väldigt fin film med gott hantverk, och jag inser att Mann endast hade behövt jobba mer på sitt manus. När Mann har tid och råd hoppas jag att han sätter sig ned och klipper om filmen, så som han vill ha den. En director’s cut till DVD skulle sitta väldigt fint. För ni andra, köp en biljett till filmen, gå in och sätt er. Avnjut den första scenen som är lika pushig och stekig som TV-serien, sedan kan ni gå. Filmen är när det kommer till kritan ganska meningslös.