Mandomsprovet 1967

Dustin Hoffman i en av sina bästa roller är helt rätt som den unga men utmattade Benjamin Braddock. Han har precis tagit examen och vill nu mest bara fundera på vad han ska göra härnäst. De stolta föräldrarna vill annat och han visas upp som prisvinnande boskap för grannar och bekanta som gratulerar och berömmer. En gammal familjevän, den uttråkade hemmafrun Mrs. Robinson, förför något slentrianmässigt Benjamin och de två inleder också en affär. Dock blir saker komplicerade när Benjamin av sin egen familj föses ihop med och sedermera också får känslor för jämngamla Elaine Robinson, dotter till hans älskarinna.

Det finns en underliggande härlig men halvt obekväm humor som utan någon egentlig ansträngning hela vägen gör sig påmind. "Mandomsprovet" är en dramakomedi om frigörelse och en ung mans ganska snåriga väg in i vuxenlivet. Det fantastiska soundtracket som på något sätt inte passar, men därför just passar så bra, förstärker känslan av vilsenhet men också Benjamins påtagliga ovilja att smälta in acceptera den framtid som av andra är utstakad åt honom.

Det är som sagt roligt, men blir också många gånger rätt problematiskt när de äldre ytliga ("Plastic!") värderingarna krockar med den nya frihetslängtande generationen. Början till exempel, när den blyge och motvillige Benjamin först tvingas ut till de väntande vuxna och sedan förförs av den äldre och extremt envisa grannfrun, är komisk men också egentligen rätt oangenäm. Hade könsrollerna i den senare sekvensen varit omvända hade det kunnat bli rent motbjudande.

Anne Bancroft är fantastisk som Mrs. Robinson. Även om hon i sin kylighet rätt burdust ger sig efter Benjamin inledningsvis, är hon inte alls svår att känna med eller för. Hennes fåordiga ärlighet om sitt olyckliga liv, när Benjamin pressar henne med frågor i ett lönlöst försök att komma henne närmare, är både sorglig och gripande. Hur skadad hon, liksom hela hennes sociala sammanhang faktiskt är, blir ännu tydligare när hon mot slutet, utan att tveka är redo att leda sin egen dotter mot samma öde hon själv inte lyckats fly ifrån.

Jag hade önskat mig lite mer av Elaine Robinson som ett tag är rätt intetsägande och inte riktigt används till sin fulla potential. Karaktären spelas av en lysande Katherine Ross som mot slutet ändå tar en typ av revansch. Också resten av ensemblen gör väl ifrån sig och även om många inte har några större roller är samtliga av betydelse för storyn i stort.

Det som kanske ändå mest för historien vidare, vid sidan av allt det andra förträffliga, är det fantastiska fotot. Redigeringen med de många smarta lösningarna höjer dessutom upplevelsen ytterligare. Tempot sjunker något i mittpartiet och ett tag är riktningen där en aning otydlig. Men sedan skruvas intensiteten upp igen och slutet kommer ikapp den rent mästerliga första halvan.

Filmen som helhet är en odödlig klassiker och ett tveklöst måste för alla.