En iskall jävel 2014

Nils (Stellan Skarsgård) är en enkel man, en snödrivare i den norska fjällen som får besked om att sonen dött i en heroinöverdos. Men han kan inte tro på det, Ingvar var ju ingen missbrukare. Och när det kommer fram att det faktiskt rörde sig om mord, att Ingvar straffades för en stöld från några kokainkungar som han ej låg bakom, blir årets medborgare med ens en skoningslös anti-hjälte som ritualmässigt mejar ner alla inblandade. Handlingen med teman kring hämnd påminner om de fornnordiska sagorna som idag ter sig som väldigt primitiva. Lite så är "Kraftidioten", som att bevittna ett krig mellan gudarna i Asgård.

Inom de fem första minuterna har den stora intrigen som driver resten av filmen avklarats. Dödsattester kommer upp på duken med namn på mafiosos som Strike, Jappe och Ronaldo. Det låter kanske inte som föremål för komik men jag skrattar ohämmat filmen ut. Maffian består av ett gäng metrosexuella jubelidioter med en vegan till boss som går under namnet "Greven" och ser ut att vara hämtad från skämmiga "Spanarna". En av karaktärerna pratar om välfärdsstaten och konstaterar att man antingen får välja mellan solsken eller välfärd; Grekland, Spanien och Afrika är ju förjävliga länder men de har istället bra väder - en tröstande insikt i vårt snöbeklädda landskap. När serberna gör entré skämtas det friskt om immigranter och homosexualitet med stor självdistans.

Men bara för att filmen kan placeras inom komedigenren har man inte struntat i att leta efter en duktig kameraman. "Kraftidioten" präglas samtidigt av ett bildskönt foto på vattenfall i vinterlandet och andra vackra miljöer ute i naturen. Det, i kombination med återhållsamma sekvenser, må också vara anledningen till att det dröjer ett tag innan man lyckas luska ut vad det egentligen är man har framför sig. Allvaret avtar och den sanna tonen sätts. Vad som talar emot filmen är längden och det seglivade tempot, det blir svårt att hålla filmen progressiv och jämn med en speltid på 115 minuter.

"Kraftidioten" är Stellan Skarsgård och Hans Petter Molands fjärde film tillsammans som i samarbete med danska manusförfattaren Kim Fupz Aakesons ("En såpa", "Happy End") bildat lite av en skandinavisk koalition. Jag har inget emot om de gör det till en tradition.