Flimmer 2012

Drama Komedi
Sverige
99 MIN
Svenska
Flimmer poster

Synopsis

Backbergas forna storbolag gör sitt bästa för att hänga med i nutidens modernisering - men det vill sig inte. Ett oförklarligt strömavbrott utlöser en dramatisk händelsekedja som skapar nya möjligheter för den kärlekstörstande kontoristen Kenneth och de andra invånarna i orten.
Ditt betyg
2.5 av 59 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Jake Bolin

17 juli 2012 | 13:01

Blixtrar en gnista

Patrik Eklunds långfilmsdebut håller visuellt hög klass, men spretar och blir snabbt ojämn under ytplanet. Det är synd, för med ett mer resolut manus hade kontorsskildringen kunnat bli en omedelbar klassiker.

Vid det här laget har förhoppningsvis alla förträngt praktfiaskot "Kontoret", den svenska halvårsgamla tv-satsningen med Henrik Dorsin, vars enda positiva funktion var att man genast kände sig tvungen att se om Ricky Gervais engelska originalserie.

"Flimmer" visar att det tvärtom är fullt möjligt att göra välfungerande kontorshumor på svenska, men har större anspråk än så. Det är också när filmens fokus skiftar från att utforska telekombolaget Unicoms bisarra företagsstruktur och anställda till att omfamna det lilla samhället Gumby och dess karaktärsgalleri som upplevelsen kommer av sig. Jämfört med nämnda "Kontoret" håller "Flimmer" givetvis fortet, men det är tyvärr klent beröm.

Handlingen kretsar kring det strömavbrott som orsakas av en olycka där en av de två utryckande elektrikerna blir steril som ett resultat, och inledningsvis är det gripande att ta del av blåjobbaren Jörgens (Olle Sarri) skuldkänslor över att eventuellt ha orsakat sin kollegas tragiska öde. Blandningen av drama och komedi blir dock vad det lider minst sagt ojämn, i så gott som alla de historietrådar som här ska flätas ihop till ett sorts "Twin Peaks"-liknande helhet.

Den hunsade och datorinkompetente Kenneth (en perfekt slokörad Jacob Nordenson) söker kärleken parallellt med en kontorsstäderska med spindelfobi, Kjell Bergqvists brackiga VD vill modernisera Unicom men motarbetas av ett gäng militanta elallergiker - pendlingen mellan buskis och sentimentalitet är genomgående hackig och känns så småningom identitetslös. Inte så att här inte finns enskilda roliga scener, man lyckas till exempel utvinna överraskande mycket humor ur kombinationen av en svart tarantella och ett plötsligt strömavbrott.

Och det är snyggt, om filmens tonträff inte är exakt så finns det väldigt lite att klaga på vad gäller bilderna. Fina inrökta sjuttiotalsinteriörer samsas med gråblåa kyliga färgskalor och ödsliga panoramavyer; särskilt fin känsla har Eklund och hans team för att framställa tekniken - datorer, företagstelefoner med mera - som oförstående, nästan brutal. Det är också där, i de klumpiga och anonyma kontorslandskapen, som man önskar att "Flimmer" hade uppehållit sig längre.

| 17 juli 2012 13:01 |