Fishy 2008

Egentligen var detta enbart tänkt som en övningsfilm. Maria Blom pysslade under tio års tid med teater i olika former. Hennes succépjäs från 2001, ”Masjävlar”, blev som bekant även en stor publikdragare på biograferna tre år senare. För att öva upp sig för ”Masjävlar” gjorde hon ”Fishy”. Det är alltså en vällagrad berättelse.

Danne är ohipp, han klär sig i mysbyxor och bor i en sunkig lägenhet i Fisksätra tillsammans med sin allt mer frånvarande flickvän. Den nya grannen Micka är den totala motsatsen, en cool mediatjej från innerstan. Men trots sina olikheter börjar de två långsamt fatta tycke för varandra.

Till en början är det trevande och tafatt. Det isar lite, kanske på grund av den korniga och vintriga förortsromantiken; det känns som en övningsfilm i dess rätta bemärkelse. Experimentell. Det är simpla persongallerier som presenteras, stöpta i en form av distanserad humor på gränsen till ironi. Lite för enkelt kan det tyckas, nästan som att det på grund av tidsbrist improviseras på plats utan egentligt mål.

Men snart slås man av svårigheten att värja blicken. Den inledande skepsisen gentemot den sökta betongpoesin, den enerverande bildkvalitén och det stiliserade dogmakonceptet får stå tillbaka till förmån för en slags välspelade och tät tv-teater. Ett modernt kammarspel som mycket ograciöst och finurligt lyckas locka in tittaren till ett triangeldrama bland mysbyxor och tv-chips. Det tar inte lång tid förrän Micka (My Bodell) och Danne (Daniel Gustavsson) känns tilldragande. För allting finns ju där, alla kärlekens mesta aviga sidor: de pinsamma tystnaderna, den där osäkra men brinnande passionen. Det är levande.

Maria Blom har dessutom några ess till att dra fram: i raden av soffliggande diskussioner och lördagskvällar bland ölburkar och partytricks finner hon även tillfällen där det är dags att stanna upp. Som regissör (hon skriver även alla sina manus) har Maria Blom en eminenta förmåga att göra poetiska utsvävningar, där betraktaren tillåts kortare och välbehövliga pauser. Det är inte mycket, men mer än tillräckligt för att skapa en slags sunkighetens kontrast. Det är fin stämning och man drar på smilbanden mer än en gång.

”Fishy” är en vacker fundering om både enkel och svår kärlek, och kanske framförallt därför att det är så naturalistiskt hållet; vi befinner oss verkligen mitt i den vintriga förorten, i ett liv långt från filmkonstens så ofta graciösa och tillrättalagda lidelser. För i ”Fishy” funkar kärleken övertygande bra oavsett miljö. Och att det är en så kallad övningsfilm är egentligen en bagatell. Det är lågbudget, men högklassigt.