The Swarm 2023-

TV-serien är baserad på författaren Frank Schätzings science-fictionroman med samma namn som bygger på en intressant och tankeväckande premiss – vad händer den dagen då en okänd livsform från de djupaste delarna av havet tvingas slåss för sin överlevnad på grund av människans överexploatering. Havet som till 80 procent fortfarande är outforskat.

 

Berättelsen vilar dessutom i händerna på Frank Doelger ("Game of Thrones") som exekutiv producent. Trots stabila grundförutsättningar är slutresultatet likväl ett överpretentiöst försök att göra riktigt drama av ”Sharknado” möter valfri katastroffilm från 90-talet, och det är inte förrän fram emot slutet det ens framgår att det är science-fiction.

 

Berättelsen följer en grupp forskare, däribland Dr. Sigur Johanson (spelad av svenske Alexander Karim), som på olika platser i världen upptäcker märkliga havsfenomen. Humrar som sprutar giftigt slem, krabbor som invaderar stränder och havsmaskar med vampyrtänder. Alla har de någonting gemensamt – de tycks styras av ett okänt, kollektivt medvetande.

 

”The Swarm” hade kunnat bli en ny ”Piranha” möter ”2012” i långformat om det inte vore för bristen på både humor och splatter. I stället för att kategorisera sig som en samtida underhållande katastrofserie med välgjorda undervattensscener har skaparna drygat ut actionmomenten med extremt undermåliga dramasekvenser. För att tillfredsställa serieformatets djupdyk i karaktärsperspektiv varvas sköna apokalyptiska inslag med riktigt överarbetad och överdriven dialog.

 

Skådespelarensemblen, som är handplockad från Europas alla hörn, känns otidsenligt nog inte alls särskilt bekväm med engelska som huvudspråk, vilket naturligtvis sänker trovärdigheten ytterligare.

 

Lågvattenmärket är en scen där den enes pojkvän med passiv aggressivitet vill kommentera att flickvännen jobbar för mycket med orden ”Jag säger fuck it, lev i nuet. Världen blir som den blir. Vi har bara ett liv”. Det är sällan så många floskler tryckts ihop i samma mening och dessvärre gäller det för samtliga dramascener som är så otroligt tillrättalagda för att skapa konflikt eller drama att det känns 90-tal. Och inte på det sköna katastroffilmen-sättet, utan som den tidens såpoperor.

 

Bäst är ”The Swarm” där katastroffilmens genreelement får briljera. Då är det otroligt underhållande. På exakt det där dåliga sättet som den typen av filmer är. Dilemmat är att den inte vill vara en katastroffilm, utan ett alvarligt science-fictiondrama. Åtminstone halva tiden, men våga vara B säger jag. Stryk allt trams om ”the wrath of god” och andra försök till existentiella frågeställningar på mellanstadienivå, låt det okända skimra och addera en oneliner eller två. Då hade den haft ett underhållningsvärde på riktigt.

 

Nu är det mer som att jag vet att det är riktigt dåligt, men jag kollar ändå. Bara för att få se väldigt påkostade slumrande valar.