Tatueraren i Auschwitz 2024-

1942 anmäler sig Lali Sokolov (Jonah Hauer-King) frivilligt till arbetsplikt “för att tränas till mekaniker eller nåt”. Istället forslas han till det ökända koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Där utses han till tatuerare för att märka in siffrorna på de nyanländas armar. Det ger honom förmåner som eget rum, bättre mat, och större chans att överleva, medan vännerna försvinner en efter en.

 

Lalis högre status gör dock livet bara aningen lättare att uthärda. Smutsen, sjukdomarna, tortyren, de slumpmässiga morden. Ingen går säker. Endast på natten kan Lali få ro och drömma sig bort till en trygg värld bland kära minnen, innan helvetet börjar på nytt.

 

Miniserien är inspirerad av biografin med samma namn av den nyzeeländska författaren Heather Morris. Hon intervjuade Lali i början av 2000-talet och spenderade sedan åratal med att försöka få boken publicerad innan den slutligen kom ut 2018. I serien varvas lägerlivet med de sentida intervjusekvenserna, där den åldrade Lali spelas av Harvey Keitel och Morris av Melanie Lynskey (“Two and a Half Men”).

 

Lali kallar berättelsen för en kärlekssaga. När den vackra Gita (Anna Próchniak) anländer till lägret uppstår nämligen ögonblicklig förälskelse. Mot alla odds spirar deras kärlek och ger dem båda vilja att överleva lägrets fasor. De åtnjuter visst beskydd av lägerledaren Stefan Baretzki (Jonas Nay) och utbyter tjänster och handel med övriga fångar. Det finns hopp mitt i allt det mörka.

 

Serien i sig bjuder dock inte på mycket nytt. Här nämns de homosexuella som fick bära rosa trianglar i stället för judarnas stjärnor, och romerna som fick behålla sina kläder och familjerna intakta (till en början åtminstone) men i övrigt är serien en upprepning av alla de förintelsefilmer vi redan sett.

 

En ytterst välgjord upprepning dock, med fina skådespelarprestationer och formidabelt filmfoto. Kontrasterna är verkningsfulla mellan färggrann modern tid versus glåmig, grå, och statisk dåtid. Sentimental stråk- och pianomusik ackompanjerar filmrutorna och spelar verkningsfullt på känslosträngarna vilket gör det svårt att hålla tårarna tillbaka. Serien är bitvis svårtittad. Andra gånger känns det som att vältrandet i det sentimentala förtar fasorna på ett sätt som inte känns helt rätt… lite som att lidandet romatiseras med stråkmusiken och tårarna.

 

Berättargreppet att låta de omkomna (skådespelarna vill säga) porträtteras i några sekunders närbilder är dock effektfullt. Den åldrade Lali ackompanjeras ofta av Baretzkis spöke, och det visar sig att det inte bara handlar om överlevnadsskuld. Lager av historien nystas fram under seriens sex avsnitt, men manuset har endel lösa trådar.

 

Exempelvis föds en bebis i lägret. Lali berättar att flickan överlevt men trots att serien ägnar tid till att visa hur graviditeten döljs, hur födseln går till (mamman får inte skrika), mutorna för att inte skicka bort henne, den extra maten fångarna samlar in till henne - bryts den tråden sedan tvärt av. Berättelsen skiftar fokus till annat. Kvar sitter man och undrar vad som hände sen - hur i jösse namn lyckades de hålla bebisen gömd?

 

Jag binge-tittade mig igenom serien under USA:s Memorial Day-helg som hedrar stupade soldater, vilket kändes passande. Regissören Tali Shalom-Ezer har gjort ett fint jobb med avsnitt som engagerar. Även om serien inte höjer sig ur mängden förintelseberättelser är den en sevärd påminnelse om andra världskrigets fasor. Eller om krig överhuvudtaget, vilket vi kanske behöver i dessa dagar.