Jägarna 2018-

Det har gått över 20 år sedan kultfilmen ”Jägarna” då i Kjell Sundvalls regi, visades upp för svensk publik. Nu är den tillbaka, men dock i en helt annan skepnad.

Mycket har hänt men samtidigt ingenting. Vi känner igen det karga landskapet, den norrländska fåordigheten och såklart polisen Erik Bäckström, som den här gången har återvänt till sin hemtrakt för gott. Han lever ett ensligt liv med sin hund som närmaste sällskap när han plötsligt något ofrivilligt dras in i ett lokalt fall om trakasserier och skadegörelse. När sedan en man från orten hittas död, börjar Erik misstänka att något mycket mer allvarligt är i görningen.

Det här är en välproducerad, men charmigt anspråkslös kriminalserie som direkt tar ett stadigt grepp om mig. Tempot är, trots den norrländska stillsamheten, högt och historien drivs handfast framåt av ett välskrivet manus och tydlig regi av Jonsson som verkar veta vad han vill få fram.


Det mörka fotot och den effektiva redigeringen skapar en orolig och smått kuslig stämning som smittar av sig. Det är därför omgående riktigt spännande och fortsätter vara det även om jag som publik hela tiden vet mer än de jag tittar på. Överraskningarna är således få och dramaturgin rak och hyfsat okomplicerad, men jag gillar hur jag trots det blir mer och mer känslomässigt investerad i det som sker.

Mycket handlar såklart om karaktärerna och hur de är presenterade och skildrade. Det är en bunt vanliga människor som man vill bry sig om, och jag gör det också. Jag känner med dem flesta, även om de verkligen inte på alla håll förtjänar min medkänsla.

Rolf Lassgård är Erik med exakt samma trovärdighet som i första filmen för 22 år sedan. Han är en stor man med pondus och intar varje scen med sådan självklarhet att jag köper i princip vad han än tar sig för. Han är den trygge polisen, tröstande släktingen som andra lutar sig mot, men har ändå egna sorger som ibland kikar fram.

Också de andra skådespelarna övertygar och jag gillar framförallt de rätt okända Pelle Heikkilä som oredlige pampen Markus Lindmark och Johan Marenius Nordahl som den unge lojale adepten Peter. Men även Johannes Kuhnke som den instabile konstapel Richardsson är en sann fröjd att beskåda. Lite trist i sammanhanget är att det är så tunt med kvinnliga karaktärer. De finns där i periferin som flickvän, mamma, polischef och spelas av duktiga skådespelerskor, men ingen har en särskilt framträdande roll, vilket lämnar en del övrigt att önska.

”Jägarna” 2018 är trots den bristen en välgjord och väldigt spännande serie om makt, girighet och välkommet om än malplacerat infall av rättspatos. Det är ett testosteronstint och mycket våldsamt äventyr, men ändå på sina håll både gripande och rätt finstämt.