House of Cards 2013-

Drama Thriller
USA
60 MIN
Engelska
House of Cards poster

Synopsis

Den politiske rådgivaren Francis Underwood känner till alla hemligheter i Washington - och är villig att förråda och eliminera vem som helst för att bli president. Bygger på den brittiska förlagan "Maktens män" från 1990.
Ditt betyg
4.1 av 1,428 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
SÄSONG
1
2
3
4
5
6
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
SÄSONG 6
01
Chapter 1
2013-02-01
02
Chapter 2
2013-02-01
03
Chapter 3
2013-02-01
04
Chapter 4
2013-02-01
05
Chapter 5
2013-02-01
06
Chapter 6
2013-02-01
07
Chapter 7
2013-02-01
08
Chapter 8
2013-02-01
09
Chapter 9
2013-02-01
10
Chapter 10
2013-02-01
11
Chapter 11
2013-02-01
12
Chapter 12
2013-02-01
13
Chapter 13
2013-02-01

Recensent

Annika Andersson

17 juni 2017 | 10:00

Paret Underwood är politikerna vi älskar att hata

Äntligen har säsong 5 av ”House of Cards” kommit ut på Netflix! Säkert är vi många som suttit klistrade vid dataskärmen och avverkat de 13 avsnitten i rask takt, men frågan är om den nya säsongen håller måttet jämfört med de tidigare prisbelönta episoderna egentligen? Dags att titta tillbaka på serien igen för att friska upp minnet!
”House of Cards” är den kritikerrosade politiska dramaserien om Francis Underwood (Kevin Spacey), en demokrat från South Carolinas 5:e kongressdistrikt, som med hjälp av sin fru, Claire Underwood (Robin Wright) manipulerar sig uppåt i maktens korridorer. Serien är baserad på BBC:s miniserie med samma namn, som i sin tur baserats på en novell av brittiske Lord Michael Dobbs.

Paret Underwood chockade tittarna med sin hänsynslösa pragmatism när den första Netflix-säsongen kom ut 2013, vars handling nu är förlagd till Washington, D.C. Spaceys karaktär är dock stöpt i en mall vi sett många gånger förut sedan kvällsföljetongerna föddes med den elake J.R. i ”Dallas” i slutet av 70-talet. För ”House of Cards” är egentligen en sofistikerad såpopera om makt och manipulation, och Spaceys karaktär är liksom J.R. mannen vi älskar att hata.

Skillnaden är det politiska forumet och de eventuella förebilderna. Boken skrevs av konservative Dobbs i slutet av 1980-talet, efter att han blivit avskedad som assistent till Statsminister Margaret Thatcher. Dock menar han att Francis Underwood som president mer kan liknas vid Tony Blair än Thatcher, för hon har åtminstone lämnat ett tydligt legat efter sig, medan han inte tycker Blair stått för någonting alls. 

I den amerikanska tappningen däremot, som Dobbs också varit involverad i, liknar han Claire Underwood vid Hillary Clinton. Många paralleller har även dragits i amerikanska medier mellan paret Underwood och paret Clinton, som de konservativa anklagat för korruption, men det kan ju också bero på att Clintons är det enda demokratiska presidentparet med samma ambitioner – att båda parterna siktar mot presidentposten!

"House of Cards" fängslade snabbt publiken med de härligt läskiga intrigerna för att nå dit. Serien börjar med att Francis Underwood firar valet av president Garrett Walker (Michel Gill), vars kampanj han stöttat i utbyte mot att få posten som statssekreterare. Så snart han inser att presidenten inte kan ge honom den, börjar han iscensätta en utarbetad plan bakom dennes rygg, för att istället själv försöka roffa åt sig presidentskapet. Till sin hjälp i kattochråtta-leken har han Claire, som delar sin mans hänsynslösa pragmatism och maktambitioner.

Men även deras förhållande överraskar, en sorts kattochråtta-lek i sig. De är skrämmande samstämda, men älskar de varandra? Eller har de bara funnit varandra som ömsesidig hjälp på vägen mot makt och inflytande? 

Det går lekande lätt för paret Underwood att utmanövrera hinder på vägen. Turerna uppåt i maktens korridorer känns nästan som en dans. Tillsammans med det återkommande dramatiska berättargreppet att låta Francis bryta sig ur fjärde väggen och kommentera sina strategier direkt till oss tittare, gör det serien till en mörk parodi på den politiska verkligheten utanför.

Jag, som egentligen inte är särskilt politiskt intresserad har suttit som klistrad vid datorn under de fyra tidigare säsongerna. Första säsongen kvarstår nog som en av de bästa, men säsong 2 fortsatte i samma anda med många av första säsongens karaktärer kvar runt huvudrollsinnehavarna. I säsong 3 skiftade dessa mer märkbart, vilket så klart färgade serien, inte till det sämre kanske, men jag tycker den fick en något lite annorlunda ton.

Säsong 4 överraskade å andra sidan med ett gästspel av vår svenske Joel Kinnaman som den stilige guvernören och republikanska kandidaten Will Conway. Francis tvingas in i en situation där han tvingas samarbeta med sin konkurrent, och det tycks som han hittat en värdig motståndare… Den fjärde säsongen, som kanske började lite segt, fick ett monumentalt slut, med en fenomenal sista scen!

Det kaotiska amerikanska presidentvalet 2016 har dock gjort att Trumps skugga vilar tungt över den femte säsongen, och många plot-ingredienser är direkt härledda ur, och fungerar som kommentarer till amerikansk samtidspolitik. Det är oundvikligt och en smula problematiskt.

För Dobbs har tidigare även sagt att han utmanar tittaren att komma ihåg en enda bit av den faktiska politiken i ”House of Cards”, eftersom serien handlar om människorna i politiken. Detta stämmer när det gäller de tidigare episoderna, och är också den största anledningen till att säsong 5 inte riktigt lever upp till förväntan… Sista säsongen känns torrare, mörkare, och är mer fokuserad på faktiska politiska intriger än människorna som är involverade i dem. Men skillnaden kan också bero på att seriens kreatör Beau Willimon inte varit med och skrivit manus till den här säsongen.

Den börjar under veckorna som leder upp till 2016-valet. Trots Underwoods Machiavelliska taktik att regera med terror är valdeltagandet historiskt lågt, och dessutom till förmån för republikanske kandidaten Will Conway. Utan att avslöja mer av handlingen förstår vi ju att paret Underwood inte ger sig så lätt, utan alltid hittar sätt att vrida händelser till sin egen fördel. Men referenserna till nutidspolitiken tycks oändliga. Avsnitten är pepprade med repliker som ”inget rätt eller fel numera”, ”var det alltid så här smutsigt”, eller när Francis själv tittar in i kameran med orden ”nu när jag är vald, är ni förvirrade och undrar vad ni gjort, hur jag hamnat här”?

Stilmässigt hör de olika säsongerna ihop. De är filmade i samma underexponerade och dova toner, med samma typ av återkommande närbilder på karaktärerna, som har samma stilla och långsamma rörelsemönster. De viskar fram sina dödsdomar med samma elegans och läskiga återhållsamhet, och skrattar inte annat än som spel för gallerierna, för syns skull, eller möjligtvis om de vunnit en rejäl seger. Men känslan i manuset är annorlunda mot de tidigare säsongerna. Något av gnistan saknas. Kanske är sagan och verkligheten så ihopbakade efter presidentvalet att även manusförfattarna känner sig uppgivna? De skapade en smutsig värld, och nu får de leva i den.

Om "House of Cards" överlag är värd fem stjärnor av fem, vilket jag tycker, skulle jag nog ge den senaste säsongen fyra ganska svagt lysande stjärnor. Men konceptet är unikt, spännande och har mycket kvar att ge, så förhoppningsvis piggnar serieskaparna till med ny energi inför nästa säsong. Det behövs nämligen!
| 17 juni 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera House of Cards
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu