Hollywood 2020-

Hollywood poster

Synopsis

Strävande skådespelare försöker ta sig fram i Hollywood efter andra världskriget - kosta vad det kosta vill.
Ditt betyg
3.2 av 5 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Alexander Dunerfors Kardelo

29 april 2020 | 11:00

Ett glittrande vykort från drömfabriken

Ryan Murphy skickar ett glittrande vykort från drömfabriken. Miniserien om ambitiösa skådisar som skakar liv i 1940-talets Hollywood är mumma för filmälskare, men vackra miljöer och en underhållande historia döljer inte att det känns lite tomt under ytan.
Hollywood - den glamorösa platsen där drömmar skapas. Den förför med stora löften och belönar några få utvalda. Hollywood kan också vara en kall och hård miljö, som hugger en i ryggen när man minst anar det.

Dessa två, kanske klyschiga, bilder av den mytomspunna filmstaden möts i Ryan Murphys miniserie, som trots allt behåller en optimistisk vinkel. Den flerfaldigt Emmybelönade tv-producenten har skapat sin egen version av 1940-talets Hollywood och ”den gyllene eran”, skildrad som en rosaskimrande fantasi. Det är en tid och plats där drömmar faktiskt kan bli sanna för den som vågar ta för sig - och är villig att betala berömmelsens pris.

Om du gillade transsåpan ”Pose” eller den glamorösa Hollywood-skildringen ”Feud: Bette and Joan” så känner man igen lite av båda de tidigare Murphy-serierna. Det handlar om ett gäng ambitiösa outsiders som försöker överkomma hindren som den skoningslösa filmbranschen sätter upp, och hoppas att just deras namn ska lysa upp bioduken.
 
Slår ett slag för mångfald på filmduken
 
Svärmorsdrömmen Jack (David Corenswet från ”The Politician”) är en hoppfull men arbetslös skådis. Han lockas till jobb på en ”bensinstation” som är fronten för en manlig bordell. Hit kommer äldre damer och herrar för all möjlig service, och det gäller att bita ihop och klistra på sitt charmigaste leende för att betala hyran.

Den bildsköna, vita, straighta grabben och hans smilgropar fungerar mest som en insparkare. Så snart han öppnat upp dörren och bjudit in publiken till sin värld, står ett bredare persongalleri redo att ta emot och berätta om mångfald och fördomar. Vi möter unga skådespelare, manusförfattare och regissörer med olika etniska ursprung och sexuella läggningar, som tröttnat på att marginaliseras. De vill ut ur garderoben och måla den vita duken i alla möjliga färger.

Denna grupp med vackra ungdomar får lära sig att navigera sig fram genom det något stelbenta studiosystemet. Vem man ska ligga med, vem man ska undvika, vem man ska smörja för och vem man ska manipulera för att komma nånvart. De vill hitta sin egna väg bland cigarr-rökande studiochefer och sluga agenter, vilda sexfester och extravaganta middagar. Naiva drömmar saknas inte. Och är det något som Ryan Murphys ”Hollywood” vill visa, så är det att allting är möjligt om man drömmer tillräckligt stort.
 
En vacker illusion
 
För inte längesen var det Tarantino som skildrade Hollywood som en drog, som man inte får nog av oavsett vad den gör med en. Samma slags bitterljuva hatkärlek kan man ana här, i en berättelse om hur naiv ungdom och lite jävla anamma kan förändra världen.

Det är en vacker illusion som serveras, en lögn som man gärna vill tro på. Ryan Murphy har sagt att serien ska vara som en förhöjd fantasi. Han ger sina rollfigurer chansen att skriva om historien, och han ger lyckliga slut till dem som aldrig fick ett. De som behövt dölja sin sexuella läggning för att få en karriär, eller de som aldrig ens fick chansen på grund av "fel" hudfärg.

”Hollywood” vill påminna oss om hur mycket som har hänt inom showbiz sedan dess. Men också hur lång väg vi har kvar att gå innan jämlikhet är ett faktum, alla glastak krossats och fördomar utrotats. Serien är både ett kärleksbrev till drömmarnas land och en envis uppmaning till filmindustrin att vara modigare.
 
Manuset lider av stora brister
 
Intentionerna är goda, men genomförandet klumpigt. Man behöver inte ha en tv-kritikers ögon för att se bristerna i manuset, nödlösningarna och de slarvigt hopknutna trådarna. Serien är som sämst när den blir allt annat är subtil i sina känslosvängar. Även de minsta och obetydliga karaktärer har sina gråta-ut-scener, till den grad att man inte längre bryr sig. När fem eller sex emotionella tal serveras inom loppet av en kvart blir det nästan en parodi.

Samtidigt är serien kittlande, lockande och rapp från de första scenerna. Det är en sexig såpa som dukar upp skandaler, skvaller och svordomar på en buffé man nästan blir övermätt på. Celebriteter som Vivien Leigh, Eleanor Roosevelt och Hattie McDaniel smyger i kulisserna, och den förtrollande detaljrika tidskänslan ger såklart mersmak. Andra scener lämnar en besk eftersmak - det kan kännas problematiskt hur lättvindigt man valt att skildra prostitution, hatbrott eller slemmiga Weinstein-typer.
 
"Hollywood" försöker servera en perfekt fantasi över hur (film)världen borde vara, men serien själv är långt ifrån fulländad. När serien är som bäst är det dock en underhållande tidsresa - särskilt om du är fascinerad av Hollywoods guldålder och vad som pågår bakom kulisserna.
| 29 april 2020 11:00 |