Doom Patrol 2019-

Förväntar du dig superhjältar i dess klassiska bemärkelse så är ”Doom Patrol” inte ditt lyckopiller. Här står knappt några storslagna bataljer och gränsen mellan det onda och det goda smetas ut i våra minst sagt kantnötta antihjältar. Snarare fokuseras det på allt som händer där emellan, på känslorna, på traumat, på människorna. Låter det tråkigt? Well, det är det sista man kan kalla ”Doom Patrol”. Det här är X-Men på LSD, de speciella kidsen som inte riktigt platsade ens på professor Xaviers skola. Ett stort jävla lass humor som spränger alla förutsägbara gränser och griper tag.

Som en billigare men också mer skrupellös kopia av just professor Charles Xavier, är det den rullstolsburne Chief som vägleder ett gäng utstötta freaks. En mekanisk Frankenstein, ett köttmonster i form av en före detta Hollywoodstjärna, en baconkripsig enstöring besatt av ett spöke och en övertraumatiserad kvinna som delar kropp med 64 andra personligheter, var och en med sin egen superkraft. När så the Chief sugs in i ett svart hål, kidnappad av Mr Nobody, är det upp till detta udda gäng att rädda honom.

Det är egentligen svårt att säga vad ”Doom Patrol” handlar om. De är varken kämpar för det goda eller superhjältar med något tydligt syfte att ta sig från A till B. Att kunna förvandla sig till köttmos känns liksom inte ens som en superkraft. Med det sagt är det en älskvärd samling karaktärer. Här utforskas inte bara vilka de är på resan till vilka de ska bli utan det tas en ärlig och osmickrande titt på ett förflutet som gör de allt mer mänskliga.

Och det måste ändå sägas att en udda samling karaktärer spelas av en udda samling skådespelare i form av Tarzan-wannabee Brendan Fraser till Diane Guerrero som går från Netflix kvinnofängelse till att leverera något av det bästa skådespeleriet jag sett i en skärm på väldigt länge. Det här är riktiga varelser av kött och blod som bjuder på allt mellan skratt och skräck utan att filtrera bort skiten. I synnerhet när Guerreros hysteriskt roliga alter egon som tävlar om att uppfinna nya svordomar och psykotiska beteenden.

”Doom Patrol” vet att den är en underdog och det är inget som det sticks under stol med. Man försöker helt enkelt inte... eller låt mig ta om det där, man skiter blanka fan i vad aningslösa tittare kan tänkas förvänta sig. Och det gör att bisarra effekter som att spys ut av en åsna känns helt... ja, självklart. Men det är framför allt den bittersöta blandningen av sjuk humor tillsammans med de gripande livsödena som verkligen lyfter serien. För i vilken annan serie får du se en hel stad komma i en kollektiv orgasm eller en lång hångelsession mellan en jättekackerlacka och en monsterråtta? "Doom Patrol" är oäktingen som inte går annat än att älska.