Agent Carter (2015-2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Peggy Carter blir agent för föregångaren till S.H.I.E.L.D, SSR, direkt efter andra världskrigets slut, när hennes pojkvän, Steve Rogers (Captain America) fruktas ha dött i en explosion. 
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

SÄSONG 1

S01 E01

Now is Not The End

2015-01-07

S01 E02

Bridge and Tunnel

2015-01-07

S01 E03

Time and Tide

2015-01-14

S01 E04

The Blitzkrieg Button

2015-01-28

S01 E05

The Iron Ceiling

2015-02-04

S01 E06

A Sin to Err

2015-02-11

S01 E07

SNAFU

2015-02-18

S01 E08

Valediction

2015-02-25

SÄSONG 2

S02 E01

The Lady in the Lake

2016-01-20

S02 E02

A View in the Dark

2016-01-20

S02 E03

Better Angels

2016-01-27

S02 E04

Smoke and Mirrors

2016-02-03

S02 E05

The Atomic Job

2016-02-10

S02 E06

Life of the Party

2016-02-17

S02 E07

Monsters

2016-02-17

S02 E08

The Edge of Mystery

2016-02-24

S02 E09

A Little Song and Dance

2016-02-24

S02 E10

Hollywood Ending

2016-03-02

RECENSION: AGENT CARTER

Spionage i superhjälteformat
1946, silkesskimrande foto med tuschsvarta seriealbums-skuggor. Skön, kurvig brud i högklackat och rött läppstift bankar skiten ur ryssar till toner av jazzmusik. Cool feminist möter "L.A. Noire" i början på kalla kriget. Onding korresponderar med superskurk via en trådlös, futuristisk skrivmaskins- telegraf. Äntligen en ny Buffy, men förflyttad till Marvels universum. Introt sa KAPOW för att sedermera tona ut till ett mer lågmäld flopp.
En diner i New York, allt är härligt pastelligt - turkosa bås, rosa heltäckningsmatta som matchar servitrisernas koketta outfits. Ett kök, grönrutiga tapeter, röda koppar och Agent Carters röda läppstift. Scenografin uppnår nästan Wes Andersons galna perfektionsstandard. En brud som får vara kvinnlig och slåss utan att för den sakens skull vara speciell likt Saga Norén eller Carrie Mathison – ögonen ploppade nästan ur mina ögonglober. Enver Gjokaj från ”Dollhouse” i rollen som krigsveteranen Sousa - små hjärtan svävar ovanför mitt huvudet. Iron Mans farsa i härlig tangorabatt och subtila hintar om Black Widows ursprung, allt paketerat i förförisk 40-tals elegans. Så varför drog jag en lång suck redan efter ett par avsnitt?

Serien tar vid efter den första ”Captain America”-filmen. Agent Carter (Hayley Atwell) har precis förlorat sin livs kärlek Mr. Patriot himself. Första avsnittet bläddrar förbi i en rasande fart. Howard Stark (Iron Mans farsa) blir anklagad för landsförräderi och anställer i hemlighet sin vän Miss Carter, som jobbar för SSR, för att rentvå hans namn. Det är galna uppfinningar, absurda bomber  á la tidsandan, Sov-Sött-läppstift och ljuddämpade pistoler. Agent Carters sidekick är Starks butler och tillika hemmaman Mr. Jarvis. Radioteatern om Captain America hemsöker Agent Carter likt en orolig ande och hon är konstant vansinnig över hur karaktären som är baserad på henne själv, beskrivs som hopplöst hjälplös. Hennes kollegor på SSR är manschauvinister och chefen så uppumpad att testosteronnivån sprutar ur öronen. 

Jag tror det ska vara kul, kontrasten mellan den tuffa bruden i lyxförpackning och de hypermanliga männen hon jobbar med. Det är sött hur manusförfattarna ansträngt sig för att föra fram feministiska poänger och vridit upp det till en karikatyrisk superhjältenivå. Tyvärr känns det pubertalt. Som om de precis läst ”Det eviga kriget mot kvinnan” och gjort en insikt. Eftersom det är overkligt, i den betingelsen att det utspelar sig i Marvels universum, så förstår jag inte varför de gör en gigantiskt sak av att hon är brud. Nu blir det taffligt humoristiskt. De krockar mellan att vilja göra det naturligt med kvinnliga protagonister och att förstora upp det till att vara det största som skett i världshistorien. (Vilket det förvisso är för Marvel, första kvinnan att fronta en av deras filmer/TV-serier.) Dialogen hade behövt vara  mycket mer pricksäker för att få det att fungera. Jag fascineras över den överdrivna miljö de skapat där männen är våp och hon hjältinnan, men frågar mig vad poängen med det är.

TV-serieformatet ska ju möjliggöra för skaparna att skapa mer mångfacetterade karaktärer så att vi tittare blir mer känslomässigt engagerade. Dessvärre förstår jag inte varför de gjort en TV-serie av detta glamourfyllda spektakel. Händelserna är förutsägbara, tankebubblan med nästa skeende är på plats långt före handlingen tar vid. Den lyfter lite framemot slutet med en välkoreograferad slagsmålsscen till jazztoner – Tarantinovibbarna är nära till hands, och jag önskar att de vågat göra den blodigare från början. För vissa av de brutala teman de tar upp kolliderar totalt med den tillrättalagda scenografin. Den skapar distans mellan mig och karaktärerna, helt enkelt för snygg för sitt eget bästa. Även om jag verkligen gillar den klockrena cartoony-stämningen och hänförs över hur väl de fångat tidsandan med fotot och ljudsättningen så saknar jag det bisarra som skiljer superhjältegenren från vanlig action.

Är du en inbiten serienörd kommer du troligtvis gilla alla gadgets, kanske även den förutsägbara storyn, som känns direkt hämtad ur en äldre serietidningsupplaga. Samtidigt som du lär sakna de riktiga superhjältarna och skurkarna, för i denna är de något rentvättade och utmanglade. Föredrar du däremot Nolans mer socialrealistiska och komplexa gestaltningar av serievärlden bör du lägga benen på ryggen och springa i rak motsatt riktning. 
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
the_medunjan
Hade låga förväntningar, men blev jättenöjd. Gillar referenserna!
mickemetal
En genomusel stiliserad smörja, usch!
Bman
Agents of Shield har mycket att lära. Mycket bättre än jag trodde det skulle vara. Bra story, fräcka skurkar och bra karaktärer
Visa fler (2)

Veckans populära serier

Visa fler