30 Coins 2020-

En äldre man tar sig in på en bank, dödar flera vakter och stjäl ett mynt. Att han blir skjuten flera gånger gör ingen skada. Myntet levereras snart till en mystisk präst i en bil och mannen avlider, besatt eller hypnotiserat. Vi är snart i en spansk småstad dit en präst, fader Vergara (Eduard Fernández, ”The Skin I Live in”) flytt efter en misslyckad exorcism.
 
Inledningsvis låter och ser detta ut som ännu ett, potentiellt tröttsamt bidrag till religiös sekt/exorcism-skräcken. Men ack så fel man kan ha. När det börjar hända saker så håller man inte tillbaka på kreativiteten. Ganska snart har en ko fött en människobebis (!) som kan vara den läskigaste sedan ”Trainspotting”. Fågelskrämmor får liv, speglar leder till alternativa världar och människor förvandlas till monster i bästa Guillermo del Toro-stil.
 
Den här spanska serien är regisserad och skriven av Álex de la Iglesia (”Witching & Bitching”, ”The Bar”) som uppenbarligen kan sin genre och har barnsligt kul med den samtidigt som han tar sin historia på allvar. Titeln syftar på summan Judas fick för att förråda Jesus, vilket illustreras i de läckra förtexterna. Men medan religion absolut är en väsentlig del av serien så finns det gott om blodig, opretentiös underhållning för de mer otåliga genrefansen.
 
Med entimmeslånga avsnitt, så känns varje episod ungefärligen som en egen skräckfilm med sitt eget tema. Det är ingen antologi dock. Den har en tydlig story där vi förutom Vergaras äventyr även följer stadens borgmästare (Miguel Ángel Silvestre, ”Sense8”), en veterinär (Megan Montaner) och andra invånare i staden. Man har även det goda omdömet att förflytta karaktärer och byta miljöer, även om turen till kriget i Syrien är aningen tungt för den här typen av underhållning.
 
Mycket känns välbekant från klassisk skräckfilm men det är mer hyllningar med egna, färska idéer snarare än något skamlöst kopierande. Bland annat har vi den tokiga byfånen ingen tror på som vid ett tillfälle sammanfattar händelseförloppet för misstroende poliser för att påminna tittarna om seriens självdistans i sin absurditet. Eller den satanistiska sekten som behandlas som rockstjärnor och håller i en domedagsfest som mest liknar ett cocktailmingel.
 
Man blandar även in sociala frågeställningar, som xenofobi och modernt kontra tradition, samt historiska element. Det är ett väldigt blandat smörgåsbord av ingredienser vars stundtals ojämna innehåll absolut inte är för alla smaker. Men samtidigt är det sällan – om inte aldrig – som en serie eller film inom genren lyckas leverera råbarkad, våldsam och framför allt oförutsägbar skräck med en sådan lekfull glimt i ögat.