På engelska har Marcus Carlssons nya film ”Biodlaren” fått heta ”The Quiet Beekeeper”. Gissningsvis för att inga tittare skulle blanda ihop den med Jason Stathams actionrulle från ett par år sedan. Å andra sidan står det klart att det här är så långt ifrån hjärncellsdödande action man kan komma redan när förtexterna drar igång.
Vad vi har att göra med är istället ett tyst och finstämt drama om familjerelationer, uppväxt och sorg i ett somrigt Värmland. Adam Lundgren (”Känn ingen sorg”, ”Vår tid är nu”) spelar en tystlåten pappa (och biodlare) som aldrig vågat ta tag i sina känslor efter sin frus självmord många år tidigare.
Det går ut över hans fjortonåriga dotter som pendlar mellan ilska, frustration och en längtan efter någon som lyssnar. Vi möter också hans mamma, syster och ytterligare två viktiga kvinnor i hans liv. Alla hanterar saknaden och vemodet på olika sätt.
Någon spexigare handling än så bjuds det inte på. Och visst har vi sett det förr. Familjer som slits isär av sorg, vägran att bearbeta saknaden, de tafatta försöken till förståelse som slutar i gräl. ”Biodlaren” återuppfinner inte hjulet, men Marcus Carlsson och skådespelarna lyckas med något annat. De väcker varje scen till liv och total empati för varje karaktär.
Glömmer bort att det är skådespeleri
Marcus Carlsson och Adam Lundgren samarbetade redan i början av 10-talet med lågbudgetfilmen ”Din barndom ska aldrig dö”. Redan då märktes det hur någonting klickade mellan regissören och skådespelaren. Det fanns en nerv.
Den här gången har de skrivit manus tillsammans, och det märks. Materialet känns levande och verkligt rakt igenom. Det känns handgjort och aldrig skrivet.
Lundgren ger också en väldigt stark prestation där varje ansiktsuttryck hyser outtalade tankar och känslor. Hur väl han lyckas med sin värmländska får någon annan uttala sig om, men jag tror på varje ord han säger.
Bland resten av ensemblen får du leta länge för att hitta en falsk ton. Särskilt imponerande är fjortonåriga Hedvig Nilsson i rollen som dottern Lise. Hon är så naturlig i varje scen att jag glömmer bort att det är en skådespelare jag ser på – som dessutom är en debutant.
Så här ser det ut i Sverige
En lika stor stjärna är fotografen Antonio Ikovic. Det är någonting som händer i mötet mellan kameran och de värmländska miljöerna. De kommer till liv, och jag känner igen mig. Vid skogskanten, på den lokala pizzerian och vid gathörnen. Det är så här det ser ut i Sverige. Säger i alla fall jag, som landsbygdsromantiserande storstadsbo.
Men det Carlsson och Ikovic gör är att föra oss nära skådespelarna. Får oss att känna empati för varenda en av de här karaktärerna. I den här filmen finns inga fiender, bara människor med sår som försöker lista ut hur de ska kunna leva sina liv på bästa sätt.
En lågintensiv känslostorm
Under filmens gång faller jag så mycket för den lågintensiva men samtidigt så känslosamma resan att jag blir förvånad och nästan rycks ur illusionen när handlingen plötsligt börjar röra på sig. Vändningarna känns nästan som en sent påkommen bisats till resten av filmen.
Egentligen vill ”Biodlaren” bara vara ledsen och vacker. Och det är där den är som bäst. I det tysta, vemodiga och outtalade. Jag fäller inga tårar men när eftertexterna rullar märker jag hur mycket jag har gått igenom med karaktärerna, hur mycket jag har känt med dem.
Det finns ingen ironi att hitta här. Det är inte en film som är ute efter att provocera någon. Men det finns en uppmärksamhet som jag ofta saknar i svensk film. Lika mycket på karaktärerna som på miljöerna. Jan Troell borde vara stolt. Själv hoppas jag att fler unga filmskapare låter sig inspireras av hantverket, blicken och visionen.
I slutändan är det en historia om att våga vara ärlig med sina känslor. Mot sig själv, men ännu mer mot de vi älskar. Istället för att stänga in oss själva måste vi våga leva tillsammans. Det är en vemodig och sorglig men framför allt en vacker film, som jag hoppas får ett långt liv.
”Biodlaren” får svensk biopremiär den 17 april.