Jo och Raissa träffas på grundskolan i Filippinerna på 90-talet, och blir omedelbart bästa vänner. En sak de har gemensamt är en fascination för filippinsk folktro, något som Jos farmor – hennes lola Fatima – gärna berättar många historier om.
Det mest fantastiska med Fatimas berättelser är att hon säger sig faktiskt ha varit på en mytomspunnen ö vid namn Nakali. Där har hon träffat många olika aswang, kapre och duwandi – de filippinska varelser som fyller kulturens berättelser – och minns dem alla med värme.
Problemet med Nakali är bara att det inte går att ta sig dit hur som helst. Man behöver en magisk typ av sjöborre kallad sanddollar, som kan öppna en portal i vår värld för att ta sig dit. Och vem som helst kan inte hitta den.
Medan tjejerna växer upp tillsammans värdesätter de alltid sin vänskap. När något särskilt viktigt händer, förevigar de det genom att hänga någon form av berlock på de vänskapsarmband de alltid bär.
Med tiden blir armbanden större och alltmer dignande av minnen och relevans för både Jo och Raissa. Men portalen lyser med sin frånvaro i takt med att åren går. Men till slut, under en särskilt känslosam dag, lyser den magiska sanddollarn plötsligt upp vattenbrynet, och Raissa och Jo kastar sig äntligen huvudstupa in i äventyret.
Rejäla vänskapsrötter
Filmen är både skriven och regisserad av duon Joel Crawford och Januel Mercado, som har rejäla vänskapsrötter i verkligheten. Att “Bortglömda ön” är ett DreamWorks-projekt är dessutom ingen slump. Mercado och Crawford träffades nämligen för första gången då de båda arbetade med animation på “Kung Fu Panda 2” för 15 år sedan, och blev snabbt ett riktigt radarpar.
Sedan dess har de arbetat tillsammans på flera animationsprojekt, och har även den filippinska kulturen gemensamt; Mercado har filippinskt påbrå medan Crawfords fru är filippinska. När duon nu fått möjlighet att skapa en hel film som visar upp alla de magiska traditioner och väsen som landet bjuder på, har de inte slösat bort sin chans.
När Raissa och Jo äntligen befinner sig på Nakali borde deras armband bli proppfulla av minnes-talismaner, men faktum är att ingen av dem minns någonting. Enligt Raissas armbandsur har tolv timmar gått sedan de klev igenom portalen. Det är inte bara tiden och minnena som är som bortblåsta; det är även sanddollarn, och med den, deras chans att öppna portalen och ta sig hem igen.
En vild jakt genom ön för att återfå de förlorade minnena och deras nyckel drar därför igång, med allsköns demoner och fantastiska varelser som ömsom vill hjälpa och ömsom stjälpa deras framfart. Farligast av alla är den ondskefulla vampyrkvinnan Manang, vars ilska och envishet saknar motstycke.
Sanningsenligt djup
Att filmen är baserad på Mercado och Crawfords vänskap ger den ett sällsynt, sanningsenligt djup. Vänskapen mellan tjejerna kan initialt verka obalanserad för en utomstående: Raissa är en välartad flicka som kommer från ett hem med hög akademisk tröskel och stark framtidstro. Jo är ett explosivt och kreativt barn utan gränser. Hon får mycket kärlek hemma, men har en splittrad familjesituation och ingen direkt riktning framåt.
Den ena är smart men blyg, och den andra är kreativ men utåtagerande, men det är just denna dynamik som ger dem båda de skjutsar de behöver i livet. Under tiden på ön börjar dock tjejernas samhörighet att vackla, och vänskapen balanserar nu plötsligt på en sviktande kant medan livet är på väg att ta ett stort kliv åt varsitt håll för dem.
Det är en ren fröjd att sugas in i den här färgexplosionen till känslomässig berg- och dalbana. Animationerna nästan sprakar av liv och personlighet, och känns långt ifrån majoriteten av det de stora studiorna producerar idag. Ska man dra några estetiska paralleller är det närmast till anime eller världssuccén “K-pop: Demonjägarna”, vilket inte är varken dåligt sällskap att vara i eller särskilt konstigt, med tanke på att samtliga animationstraditioner har sina rötter i Asien.
Perfekt kurerad 90-talsbubbla
Att vi befinner oss i en perfekt kurerad 90-talsbubbla är också ett genidrag. Dels eftersom det är en period som Gen Z inkorporerat igen och verkar se i ett romantiskt skimmer, dels för att många i publiken är millennials uppväxta med 90-talets filmer, musik och färger, som nu besöker biograferna med sina barn.
På Nakali är det full fart mest hela tiden, men ändå känns det aldrig som att man önskar sig en mute-knapp för varken de självlysande färgerna eller den pumpande, musikaliska och vansinniga upplevelsen som vännerna genomgår. Ett perfekt soundtrack, kreativ animation med många skratt (och ja, även några smärre kamper mot tårarna) ger en minnesvärd och underhållande historia med stort djup.
“Bortglömda ön” är en sprakande, livfull berättelse som vackert illustrerar vikten av att inte låta olikheter definiera oss, och även att det som yttrar sig som ondska alltid har djupa känslomässiga bottnar. Men viktigast av allt talar den om att en familj inte alltid fås genom blodsband.
Snabbfakta: ”Bortglömda ön”
Originaltitel: Forgotten Island
Regi: Joel Crawford och Januel Mercado
Engelska röster: H.E.R., Dave Franco, Jenny Slate, Lea Salonga, Manny Jacinto
Svenska röster: Felicia Eriksson, Joel Adolphson, Lily Wahlsteen, Julie Yu, Elvira Norberg
Genre: Animation, familjefilm
Speltid: 1 timme 49 minuter
Svensk biopremiär: 25 september 2026
MovieZines betyg: 4/5
