I dagsljus är de glänsande popstjärnor, efter mörkrets inbrott blir de till skoningslösa demonjägare.
Men allra först en tillbakablick. I flera generationer har tre sjungande tjejer noga valts ut för att att med sina röster beskydda barriären kring området Honmoon. Hotet kommer ifrån själssugande demoner som terroriserar under demonkungen Gwi-Mas styre. I ”K-Pop: Demonjägarna” heter våra nutida demon slayers Rumi, Mira och Zoey. Men tillsammans bildar de även den hyperpopulära tjejgruppen Huntrix. Trion säljer med lätthet ut arenaturnéer och allt ter vara frid och fröjd – tills ledaren Rumi tappar rösten. Dessutom visar det sig att demonerna bokstavligen lurar runt hörnet.
Sektig idoldyrkan dras till sin spets
För på gatan hittar vi ett skönsjungande kärnvapen – ett oemotståndligt pojkband. Under ledning av komplexa Jinu poserar demonerna i Saja Boys som fem talangfulla killar med olika personligheter och “abs for days”. Hela paketet är noga framtaget (precis som marknadsföringen bakom en del idoler) utifrån ambitionen att helt enkelt sätta klorna i så många själar som möjligt.
Våra tre Huntrix-tjejer behöver nu ta sig samman för att förhindra den nya gruppens totala dominans, både på musiklistorna och i Honmoon. Samtidigt som Rumi tampas med hemligheten och skammen kring att det ska läcka ut att hon faktiskt är en halvdemon. Och förresten, kan Huntrix ens motstå förtrollningen som Saja Boys för med sig?
Animeringsmagi i varenda filmruta
I svallvågor av den koreanska vågen som dragit med sig globala succéer som klasskritiken “Parasit” och blodiga “Squid Game”, finns det givetvis även utrymme att sikta mot en yngre publik. I ett genidrag har fenomenet k-pop, den trallvänliga musikgenren, tonsatt bländande vacker animering. Detta i kombination med en spännande inblick i samtida, men även historisk koreansk kultur. Tänk dig ett kärleksbarn mellan häftig animation i stil med “Across the Spider-Verse” och en mörkare version av “Charlie’s änglar”. Där någonstans hittar du också våra demonjägare.
Vad som enkelt hade kunnat bli en ganska banal film på ett ytligt ämne, är vår film betydligt smartare än så. I stället är den fylld av skratt, kärlek och väljer snarare att driva med den bransch som ibland ter sig ha en pinne uppstoppad någonstans. Som ett extra lager tar “K-Pop: Demonjägarna” helt enkelt inte sig på särskilt stort allvar. Allt som allt balanserar den skratt, seriositet, systerskap och smygande romantik i en enda färgsprakande popexplosion.
Försök själv att sitta still – det svänger rejält
Men kastar vi handling, animation och karaktärer åt sidan finns det ännu en huvudroll. Jag talar givetvis om musiken. Precis som ”riktig” k-pop är den så välskriven att den envist kletar sig fast i hjärnan.
Givetvis ser vår film ironin i detta, speciellt i form av den medvetet småtöntiga Soda Pop som varken våra karaktärer eller jag kan sitta still till. Låten Takedown (insjungen av den verkliga tjejgruppen TWICE) är bad-ass i sann Blackpink-anda och favoriten Golden loopar flitigt i mina hörlurar.
Min enda invändning mot “K-Pop: Demonjägarna” är att allt går lite för snabbt. Troligtvis beror detta på att den riktar sig mot en generation som inte är särskilt bra på just tålamod. Hade jag fått välja hade vi grävt ytterligare i karaktärernas bakgrund, men tanken är kanske att spara till eventuella uppföljare.
Varken k-pop-fan, tonårig tjej eller anime-entusiast? Även den lätt ointresserade lär bli övertygad av energin och hjärtat vi möts av i “K-Pop: Demonjägarna”. Kanske berör även det fina budskapet dig djupt – i annat fall finns det gott om musik som säkerligen lär röra dig till att digga med.
Läs också: Se trailern för “Demon Slayer”-trilogin – kan bli den största animen någonsin
Läs också: 2024 års bästa animerade film ”berör på djupet” – här kan du streama den!
