Okej, det är möjligt att Jesse Eisenbergs ”The Debut” tilltalar de som håller på med film och teater lite extra, men det är omöjligt att lämnas helt oberörd av filmens charm, humor, och fantastiska skådespeleri.
Mona Friedman (Julianne Moore) lever ett tomt hemmafruliv i medelklassens New Jersey. Varken de halvvuxna barnen eller hennes man Howard (Patrick Fabian) tycks riktigt notera att hon är där, så länge de får middagen serverad.
Men så ser hon en notis i mataffären om en provspelning för (den fiktiva) musikalen “Nosy Neighbors”. Regissören Jerry (Paul Giamatti) är dock inte imponerad, men så har Mona heller ingen erfarenhet av skådespeleri. Trots det kan hon inte förstå varför han inte ringer tillbaka.
För Mona är ytterst naiv. Hon är heller inte van att ta plats. Håller med alla, ursäktar sig för mycket, anstränger sig för att passa in. Så när hon ändå lyckas nypa rollen (den utvalda övergav projektet för ett bättre jobb och eftersom Mona rivit loss alla kontaktnummer på notisen var hon det enda alternativet kvar), blir henne hennes ansträngningar som bäddat för komik.
En pjäs om en pjäs gjord som en pjäs
Hela filmen är tydligt strukturerad som en lättsam pjäs med dess rytm och jämt utportionerade humormoment. Nedtonat för att passa filmens format så klart, och knappast ett kammarspel bunden till en enda plats. Även om handlingen mestadels sker i replokalen finns många underbara sekvenser när Mona ska förvandlas från mjäkig jasägare till tuff vaktmästare vars jobb är att laga trasiga kranar och inkassera månadshyror i ett nedgånget hyreshus i New York.
För att förstå rollen tar Jerry nämligen ut henne på stan. Som en sann metodaktris måste hon lära sig vad rollen verkligen innebär. Hon får inte ta av sig verktygsbältet. De promenerar genom slumområden. De knackar på dörrar och låtsas arbeta i sjabbiga hus för att komma åt kranar och se hur folk bor.
Det blir humormoment efter humormoment. Som när Mona tar in på ett sluskigt hotell (receptionisten undrar förvånat om hon ska betala för hela natten), dricker Monkey Head Vodka och låtsasröker cigaretter. Tills hon hör hur det droppar ur badrumskranen och fixar det med sin skiftnyckel. Men nästa gång när det droppar och även elen krånglar går det inte lika lätt…
Det blir lite “Disaster Artist” eller “Florence Foster Jenkins” över det hela – en odugligt naiv men charmig huvudperson man både skrattar åt och känner med. Men det finns ett underliggande budskap här när Monas sökande efter sin rollfigur även blir hennes resa i att hitta och stå upp för sig själv. Moore både charmar och berör såpass i sin roll att det viskas Oscarsnomineringar.
Dessutom är filmen inte så lite teatersatir. Amatörsällskapet tar sig själva på stort allvar. Inte minst dess desillusionerade perfektionist till regissör, underbart spelad av Giamatti. Det är verkligen perfekta roller för både honom och Moore.
Ett kärleksbrev till teatern
Sist men inte minst finns här en känsla av gammaldags teatermanus; en sorts käck variant av tjejen från landet som kommer till storstan för att söka lyckan. Så långt från diskbänksrealism man kan komma. Det är ett teatraliskt låtsasvärldsscenario, filmens universum blir en metaforisk kuliss.
Pjäsensemblen till exempel är alla enormt hjälpsamma och tålmodiga trots hennes tillkortakommanden. Nejdå, det kommer gå bra. Det är inte dig de viskar om. Tills Jerry ger alla ledigt för dagen – utom Mona! För ångesten över att inte räcka till är däremot högst verklig…
Man kan likna filmen vid en sorts fartfylld “backstage-fars”, vars handling pulserar framåt i snabbt tempo utan en endaste tråkig minut. Eisenberg har skrivit manus och även text och musik till musikalnumren i ”Nosy Neighbors”. Ett kärleksbrev till teatern, som han regisserar med jämn och säker hand. Resultatet är en av årets roligaste filmupplevelser!
Snabbfakta ”The Debut”
Regi: Jesse Eisenberg
Skådespelare: Julianne Moore, Paul Giamatti
Genre: Komedi
Speltid: 1 tim 45 m