”Tjejligan” (1992) blev inte bara en av de mest lyckade, populära sportfilmerna med kvinnlig ensemble utan var även av Penny Marshalls finaste, varmaste komedier. Redan på 1990-talet gjorde man ett försök att förvandla den till TV-serie med kortlivat resultat. Nu har man dammat av konceptet om kvinnliga basebollspelare under andra världskriget ännu en gång och fans av originalet behöver inte oroa sig att man övergivit vad som gjorde filmen till en succé.
Tacksamt nog har man inte försökt ersätta Geena Davis och de andra från 1992 års version utan det är nya karaktärer med nya historier men i samma upplägg som tidigare. När männen drar ut i krig startar jakten på kvinnliga baseballsspelare och unga, hoppfulla kvinnor kämpar för att accepteras – och få stanna kvar. Kraven är många och höga, och fördomar frodas tillsammans med hederlig, gammal sexism.
Huvudfokusen ligger på Carson (Abbi Jacobson, även en av seriens skapare) och Max (Chanté Adams). Medan Carson från landsbygden snabbt anlitas i laget så ratas Max på grund av att hon är svart. Båda brottas dock med att finna sig själva och även sina på den tiden förbjudna sexualiteter. Där filmen undvek alltför tunga teman så är både homosexualitet och rasism viktiga delar av huvudkaraktärernas historier.
Men det handlar så mycket mer om att komma ut ur garderoben eller stå upp mot vitt privilegium. Både Carson, Max och de andra spelarna känns som riktiga människor med riktiga fel, brister och personligheter. De är tillräckligt intressanta för att vilja följa men aldrig övertydliga karikatyrer. Trots både fysiska smällar och gott om tidsenligt kvinnoförakt (som konstanta kommentarer om vikten av tjejernas utseenden och kvinnlighet) blir de aldrig gråtande offer (även om det bjuds på en kul referens till Tom Hanks kända filmreplik).
Serien glömmer inte heller sitt sporttema och här finns gott om baseball, inklusive taktiksnack, kaxiga trick på banan och dramatiska matcher. Det är välgjort, välspelat, fångande och sevärt. En tänkvärd skildring av kvinnliga atleter på 1940-talets och en smidig hantering av svåra, gripande ämnen i kombination med charm och humor. De två stjärnorna är suveräna men får lika starkt stöd av utmärkta birollsinnehavare som bland annat stabila veteranen Dale Dickey (”Winter’s Bone”) som ligans moderliga förkläde eller hejdlöst roliga Kate Berlant som gängets ängsliga neurotiker.
Här finns inte oväntat en del harmlösa klichéer och det blir stundtals aningen repetitivt med den lite gnälliga Carsons problem. Bäst funkar storyn om Max, och inte minst hennes relation med bästa väninnan Clance (Gbemisola Ikumelo, som stjäl varje scen hon är med i). Det är en fin serie som lär tillfredsställa fans av originalfilmen och de intresserade av såväl kvinnlig som baseball-historia. En lika rolig som gripande berättelse om identitet, sexualitet, kön – och baseball.