Medicinera bort ångesten, smärtan och sorgen. Frustrationen som skriker inom dig att någonting är fel. Att du är fel. Men tänk om felet inte sitter i dig, utan i samhället.
Regissören och manusförfattaren Lisa Langseths romantiska komedi ”The Dance Club” är en välriktad känga mot dagens psykiatriska vård. Hämningslöst driver hon med en betald vårdapparat där läkemedelsbolag ständigt jagar nya vinster genom att sälja in sina produkter med gratis luncher och bonusar.
Fast i detta system är psykologstudenten Johannes (Nils Wetterholm) som vemodigt betraktar sin framtida arbetsgivare (Pernilla August) frikostigt diagnostisera patienter. De arbetar på det privata företaget Care där ”utredningar är mer kostnadseffektiva än samtalsterapi”, och där blotta tanken på att människan har en själ får kollegorna att skratta.
Fuldans som motståndshandling
Johannes vägrar likväl rätt sig efter systemet. Och en helg då han fått i bakläxa att läsa på sig om företagets diagnostiseringspolicy springer han på den före detta patienten Rakel (Alva Bratt). Hon menar att Care förstört hennes kreativa karriär som dansare och konstnär genom medicinering och att hon nu lider av abstinens.
I delad uppgivenhet över samhället bildar de tillsammans ”The Dance Club” med en grupp patienter som också längtar efter att låta känslorna ohämmat flöda, i stället för att dämpa dem. Och fuldansen blir en slags motståndshandling mot både Iphonebutiker, mammor och mobbare från barndomen. Syftet är att dansa ut känslorna. För det är ”känslorna som skapar förändring”.
Förutom de första fem minuterna då influencer Julia Franzén bjuder på skådespeleri som är högst tvivelaktigt, är hon senare den som imponerar mest genom att våga driva med sitt eget utseende och sin stereotyp fullt ut.
Alva Bratt passar också perfekt i rollen som den fria konstnärssjälen Rakel där känslorna bubblar utanpå kroppen. Samspelet med Nils Wetterholm är emellanåt briljant. De levererar också årets bästa förspel. Den försynte Johannes bjuder upp Rakel till en fuldans som i stället för att bli fåniga fångar den elektricitet som finns mellan två kroppar sekunden innan de för första gången rör vid varandra.
”Varför mår vi som vi gör?”
Karaktärerna gränsar till karikatyrer, men det behövs för att den vassa humorn ska få tillräckligt med spelrum. Och framför allt görs det med finess och används för att föra fram ett budskap och väcka frågan – varför mår vi som vi gör?
Under frågestunden efter filmpremiären på Way Out West poängterar Lisa Langseth hur viktigt hon tycker det är att vi börjar ta oss an vårt mående från ett annat håll än det förväntade.
Saknas det nyanser – absolut, men det går att överse eftersom det är hennes poäng. Själen är inget främmande uttryck och oavsett om man är enig med henne i kritiken är det befriande att se en svensk film som vågar ta ställning. Och som dessutom gör det med en vass satir som får en att hoppas på att en ny dialog uppstår – medmänniskor emellan.