När en grupp djuphavsforskare upptäcker att Marianergravens botten gömmer porten till en outforskad värld av undervattensliv tvingas de snart även hantera insikten att den förhistoriska megahajen megalodon inte är fullt så utdöd som man tidigare trott. Den enda tänkbara räddningen blir att sätta hårt mot hårt och kalla in den avhoppade undervattenshjälten Jonas Taylor (Jason Statham) innan jättehajen äter upp alla hans gamla kollegor.
Som stor hajfilms-entusiast har jag varmt välkomnat den våg av både tramsiga och kittlande hajrullar som följt i kölvattnet av “Sharknado”. “The Shallows”, “47 Meters Down” och “3-Headed Shark Attack” har jag glupskt konsumerat så självklart högg jag direkt på betet när “The Meg” började marknadsföras som en lekfull “Hajen” på steroider. Affischer och trailers väckte fina minnen från Alexandre Ajas charmigt blodiga ”Piranha 3D” och bara tanken på Jason Statham i kamp mot en förhistorisk jättehaj kändes åtminstone i mina ögon som ett vattentätt upplägg. Vad kunde gå fel?
Ett och annat, visade det sig… Regissören Jon Turteltaub (”Cool Runnings”, ”Medan du sov”) är visserligen en fena på att hitta lekfulla vändningar i det begränsade formatet dykare-möter-jättehaj, men något håller honom tillbaka. Det ryktas om att studion strypt hans blodigare R-rated version till förmån för en mer rumsren PG-13 upplaga. Resultatet är en lite vilsen jättehaj i en rörig fiskrätt vars otåliga klippning hastar förbi de bästa sekvenserna. “The Meg” lyckas tyvärr varken bygga upp rädslan inför att doppa tårna i vattnet likt “Hajen” eller omfamna sin egen dumhet likt valfri haj-tornado-installation.
Visst finns där underhållande scener men efter den renässans som monsterfilms-genren genomgått med filmer som ”Godzilla”, ”The Host”, ”Trolljägaren” och ”Cloverfield” så kräver publiken mer. ”The Meg” är en “Deep Blue Sea” utan karisma – men med en större haj. Varje härligt ”campy” replik som ”That living fossil ate my friend!” krockar fumligt med stelbenta skådespelare som vägrar att dyka ner i B-filmsträsket i med huvudet först. Något överraskande, för en sommarfilm om en förhistorisk jättehaj, så plaskar ”The Meg” bara på ytan.