”The Social Network” från 2010 är fortfarande en förbaskat bra film. Den berättar om hur Facebook föddes i studentkorridorerna på Harvard University, främst för att en 19-årig datanörd var putt på en tjej som hade dumpat honom.
Jesse Eisenberg var klockren i rollen som pendlar mellan osäker tonårskille och briljant entreprenör. Och regissören David Fincher lyckades göra en film om kodning, techbros och juridiska tvister riktigt spännande, emotionell – och rätt sexig.
16 år senare är Oscarsbelönade manusförfattaren Aaron Sorkin tillbaka för att gräva i Facebooks förehavanden på nytt. Sajten har sedan förra filmen lockat till sig miljarder globala användare, samtidigt som man duckar frågor om källkritik och företagsansvar. Den intressanta frågeställningen är: vilka är det egentligen som styr våra samtalsämnen och våra åsikter? Och vad är deras agenda?
Filmen utspelar sig främst under två händelserika år, mellan 2019-2021, och tar upp både coronapandemin och stormningen av Kapitolium som två exempel där Facebooks ofiltrerade virala inlägg kan ha bidragit till en kallare värld, fylld av splittringar och kränkta Karens.
En murvel, en mullvad och en multimiljardär
Sorkin blev inspirerad och uppeldad av The Wall Street Journals matiga exposé om Facebooks säkerhetsbrister som publicerades år 2021.
Det är egentligen fel att kalla denna för en uppföljare till ”The Social Network”. Som Sorkin själv säger: ”Den råkar vara skriven av samma kille”. Mark Zuckerberg är mer av en birollsfigur, men väldigt central för handlingen.
Fokus ligger snarare på den sanna historien om hur en journalist och en visselblåsare gick samman för att avslöja några av Facebooks dolda hemligheter.
Frances Haugen är en skygg dataanalytiker hos Facebook som misstänker att sajten tummar på säkerheten för att öka vinstmarginalen. Hon märker att just hat och rage-bait är effektivt och får användarna att stanna kvar framför sina skärmar. Än värre, algoritmerna verkar leda folk till grupper för extrema åsikter. Men ingen på företaget vill lyssna. Tvärtom uppmanas hon att inte skapa ”friktion” och rätta sig i ledet.
I rätt ögonblick plingar det till i hennes inkorg. Den grävande journalisten Jeff Horwitz är nyinstallerad i San Francisco och letar missnöjda Big Tech-anställda som har bra artikelstoff. Frances moraliska kompass säger åt henne att svara, även om hennes jobb och rykte ställs på spel.
Mikey Madison spelar Frances i sin första stora roll sedan Oscarsvinsten med ”Anora”. För att du ska känna igen henne klär hon sig som en prostituerad i några scener. Oklart om det absurda klädvalet var något som historien krävde, men vem är jag att ifrågasätta Sorkin?
Hon har iallafall riktigt fin kemi med Jeremy Allen White som spelar Horwitz. Här följer många hemliga möten på hotellrum och debatter kring diagram på skärmar. Det är tur att Jeff är lite av en teknisk analfabet och behöver få allt förklarat för sig som om han vore en femåring. Det gynnar biopubliken som aldrig behöver känna sig utanför.
Tro mig, det är mer spännande än det låter. Alla som känner till namnet Aaron Sorkin vet att han är vass på fängslande dialog och älskar sina karaktärer. En del välplacerad humor gör dem bara mer mänskliga.
Jag ogillar Jeremy Strong som Mark Zuckerberg… men det kanske är poängen?
Sorkin har själv intagit registolen och den enda andra personen som följt med från Finchers film tycks vara fotografen, den Oscarsnominerade Jeff Cronenweth.
Jesse Eisenberg ville inte upprepa rollen som Zuckerberg. Synd, det hade varit fint att återse honom för kontinuitetens skull.
Jag säger det inte minst för att ersättaren Jeremy Strong (som samlar på osköna karaktärer sedan ”Succession”) är en av de stelaste och mest överskattade skådespelarna som Hollywood av någon anledning fortsätter anlita. På ett sätt är detta kanske klockren casting. Strong – kall, tråkig och utan personlighet – fångar allt det där som vi tror och tänker oss att Zuckerberg är utifrån hans offentliga framträdanden.
Zuckerberg hånas ofta för att vara stel i offentliga sammanhang, och Strong spelar honom nästan som en robot. Jag saknar dock nyanserna som Eisenberg hittade i samma roll; det där som gjorde honom kusligt fascinerande att följa i ”The Social Network”.
Scenerna med Zuckerberg är fortfarande intressanta och välskrivna. Främst kretsar de kring en iscensatt utfrågning där han ska drillas av sina PR-proffs inför ett möte med amerikanska kongressen. Tanken är att få Zuckerberg att framstå som lite mer mänsklig.
Här bränner det ofta till i scenerna med Bill Burr, som spelar en påhittad konsult vid namn Charlie, som utmanar Marks värderingar och tankar om censur vs yttrandefrihet. Vad är Facebooks ansvar när politiker sprider lögner, covid-19 skapar kaos och världen brinner? Finns det ens något enkelt svar?
”The Social Reckoning” tar upp mörkare teman
Filmen inleder med Columbia Pictures logga från 1970-talet. Väldigt passande, då det var ett gyllene årtionde för brännande heta politiska thrillers om medier och maktmissbruk. ”The Social Reckoning” borde även tilltala alla som gillar ett bra journalistdrama, en rafflande David-vs-Goliat-historia eller bara intresserar sig för vår samtid.
Det här är inte den slags film där de onda placerar ut bilbomber och skickar lönnmördare på sina offer. Men att det ansvarslösa storföretaget är en del av våra liv och finns i våra fickor är nästan mer skrämmande.
Att jämföra för mycket med Finchers ”The Social Network” känns orättvist. ”The Social Reckoning” är kanske ingen blivande klassiker på samma sätt, men står stadigt på egna ben och kompletterar historien mer än väl.
Sorkin har gjort en smart och fängslande thriller som underhåller – men också gör mig en aning mörkrädd. Speciellt för hur lätt våra medmänniskor och deras tankar, åsikter och övertygelser kan manipuleras från något kontor i Silicon Valley. Ibland rentav av samma nörd som en gång blev dumpad av en tjej och sur på världen.
Snabbfakta om ”The Social Reckoning”
- Manus & regi: Aaron Sorkin
- Skådespelare: Mikey Madison, Jeremy Allen White, Jeremy Strong, Bill Burr, Billy Magnussen, Betty Gilpin
- Genre: Drama, thriller
- Speltid: 1 timme 52 minuter
- Biopremiär: 9 oktober 2026
- MovieZines betyg: 4/5