30 år efter de första morden i Woodsboro blir Sidney Prescott jagad med kniv igen. Den här gången är även hennes 17-åriga dotter Tatum ofrivillig måltavla för en maskerad dåre som sett för många dåliga ”Stab”-uppföljare. Alla i den nära vänkretsen blir snabbt misstänkta – är det pojkvännen med farlig blick? Den creepy killen som är besatt av true-crime? Eller kanske ett spöke ur Sidneys förflutna?
Hörni. Del sju i en skräckserie… har det någonsin blivit bra? Varningsklockorna ringer nog hos de flesta skräckfantaster. Och även jag, som växt upp med ”Scream”-filmerna och faktiskt är taggad på varje nytt möte med Ghostface, känner en oro i magen när biolamporna släcks. Den oron stillas aldrig under filmens gång.
Låt oss börja med vad ”Scream 7” gör rätt. Sidney Prescott har fått en större och köttigare roll. Speciellt välkommet då producenterna snålade och lät Neve Campbell missa ”Scream 6”. Jag är inte den sorters fanatiker som tycker att hon är oersättlig i denna filmserie, men jag uppskattar det här återseendet och hur karaktären får utvecklas förbi bara ”ännu en cameo”.
Här får franchisens final girl en chans att växa in i en ny roll, som överbeskyddande morsa. Campbell har fin kemi med Isabel May, som spelar tonårsdottern Tatum. En dotter som blir alltmer nyfiken på mammas mörka förflutna, och allt det där som man inte får prata om.
Mycket Ghostface – men för lite överraskningar
En annan sak som kan glädja inbitna slasher-fans är att vi får en rejäl dos av Ghostface. Den maskerade mördaren – alltid med en ny person bakom masken, eller flera, ni vet ju hur det funkar – bjuder på några intensiva jaktscener och grisiga, blodiga mord. Även om första halvan mest känns som en generisk skräckfilm där random blondiner står på tur för att slaktas…
Ändå har vi ju sett allt detta förr. Flera mordscener kunde ha fått bli mer kreativa. Andra sker off-screen – det där är bara en dödssynd i en slasherfilm.
Besvikelsen efteråt infinner sig fortare än filmkritiker hinner skriva ”generationstrauma”. För ”Scream 7” gör inte mycket för att utveckla berättelsen eller skaka om den här mallen som upprepas på olika sätt i 30 års tid. Och jag undrar vad vi kunde ha fått om Tyler Gillett och Matt Bettinelli-Olpin hade fått spinna vidare på sin berättelse.
Nu har regissörsduon flytt brottsplatsen. Systrarna Carpenter, huvudpersoner i del 5 och 6, nämns inte ens. En ny chans för filmserien att börja om. Istället står man och trampar vatten utan riktning.
Fullt med fan service (igen)
Kevin Williamson, mannen som skrev manus till flera av de tidiga ”Scream”-filmerna (inklusive det svåröverträffade originalet från 1996) tar nu även rollen som regissör för att styra ”sin” franchise på rätt spår igen. Williamson älskar sina rollfigurer, levande som döda. Han älskar sin lore. Kanske lite för mycket. Istället för att tänka ut något som känns lika nytt, chockerande och kul som ettan går han vilse bland poänglösa blinkningar och trötta villospår.
Och även om det är trevligt att se gänget samlat igen typ halvvägs in – i det här fallet med Gale (Courteney Cox), Mindy (Jasmin Savoy-Brown) och Chad (Mason Gooding) som alla har glimten i ögat och några sköna repliker på lager – så räcker det inte.
Okej… det finns inga helt usla ”Scream”-filmer. Alla håller en viss medelnivå, de har sitt underhållningsvärde, och jag som växt upp med filmserien har alltid en speciell plats i mitt hjärta för Ghostface. Men när man tänker på hur bra det kunde ha blivit så är ”Scream 7” en… axelryckning. Meningslös, lättglömd. Och utan tvekan den sämsta i serien.
”Scream 7” dödar effektivt min pepp för den här filmseriens framtid och jag har svårt att se hur detta ska kunna mjölkas i ännu fler filmer. Men att det blir några till uppföljare, reboots och requels är väl en oskriven skräck-regel?
Snabbfakta om ”Scream 7”
Regi: Kevin Williamson
Skådespelare: Neve Campbell, Joel McHale, Isabel May, Courteney Cox, Matthew Lillard, Anna Camp
Genre: Ironisk slasher/skräck
Speltid: 1 timme 54 minuter
Biopremiär: 25 februari 2026
Betyg: 2 av 5
