Vad är bra skådespel? Är det spel som i sin virtuositet verkligen känns som att det är just sådant eller är det att vara så naturligt trovärdig att publiken bara ser karaktären även i det mest vardagliga drama?
Mitt svar är det sistnämnda. En riktigt skicklig skådespelare behöver inte spektakulära scenarion runt karaktären för att storspela. Han eller hon kan gestalta en helt vanlig människa och fortfarande imponera. Rolf Lassgård är ett lysande exempel på detta och här är han magnifik. Med små uttryck berör han publikens hjärtan på djupet. Guldbaggen som han fick var enormt välförtjänt.
En intressant far- och sonrelation
Det finns typer av film svenskar är väldigt bra på att göra. En av dem är skildringar av barndomens lycka och lidande ur barnets perspektiv. Här följer vi elvaårige Osvald (Nick Börjlind) under hans sommarlov på en gård på landet 1959. Med honom är hans föräldrar, vars äktenskap faller sönder. Pappan (Lassgård) är en suput som drömmer stort, men misslyckas med att hålla sina löften. Mamman (Ann Petrén) lider av ångest.
Ett triangeldrama uppstår när pappan hittar en ny flamma (Yvonne Schaloske) i byn och modern är alltför mentalt utmattad för att orka protestera. Filmen ger känslorika nyanser till den dramatiken samtidigt som den på ett intressant sätt utforskar psykologin i far- och sonrelationen. Farsan är ständigt sin grabbs förebild trots sina svinerier. Osvalds försvar av pappan tar sig uttryck i ett hat mot modern ovanligt hårt för att komma från ett barn, vilket vässar till dramat.
Manligt kompisguld
Trots all smärta och all tungsinthet så har fiimen massor av härlig sommarkänsla. Det känns att vi befinner oss mitt i naturen med all den prakt som den uppvisar fint fångad av Per Källbergs foto. Ängarna breder ut sig och deras skönhet matchar perfekt de drömmar som far och son delar när de vandrar fram i det höga gräset. Känslan för detaljer som berikar bilderna präglar varenda ruta i hela filmen.
När den livfulla unga kvinnan Birgitta (Gunilla Röör) kommer till gården för att arbeta så blir Osvalds sommar ännu mera lekfull och Röör är omöjlig att inte förtjusas av i rollen. Krister Henriksson har intensiv närvaro som blivande make till Osvalds moster (Lena Strömdahl). Scenerna när han, Börjlind och Lassgård röker cigg tillsammans i en sliten Volvo PV är manligt kompisguld.
Alla kvaliteter blir en stark helhet
Manuset av regissören Kjell-Åke Andersson och Magnus Nilsson, baserat på den sistnämndes självbiografiska novell, är nyansrikt från början till slut. Det roar, charmar, berör med vemod och hugger hårdare med emotionell smärta i exakt rätt doser och med beundransvärd pricksäkerhet i växlingarna. Persongalleriet ner till minsta biroll känns minnesvärt.
Ett manus av den här kalibern är förstås stor inspiration i händerna på bra skådespelare och alla framför kameran övertygar hur lite tid i bild de än har på sig att göra det. Andersson verkar vara fantastisk på att instruera sina aktörer till att ge allt de har och han ser till att alla filmens kvaliteter blir en stark helhet.
Det är inte förvånande att ”Min store tjocke far” nominerades till guldbaggar även för Bästa film, regi och manus. Varenda sekund andas tidlös klassiker som är lätt att älska.
Snabbfakta: Min store tjocke far
Regi: Kjell-Åke Andersson
Skådespelare: Rolf Lassgård, Nick Börjlind, Ann Petrén, Krister Henriksson, Gunilla Röör m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 timme 42 minuter
Finns på: SVT Play (till 19 juli)
Biopremiär: 23 nov 1992
MovieZines betyg: 4 / 5