Personligen ser jag egentligen hellre andra filmer än de som bara vill få mig att må bra. Samtidigt har jag en förkärlek till kvinnor som sliter sig ur bojorna och börjar dricka vin och mumsa ost på kontinenten. Och det är precis vad “Je m’appelle Agneta” i sin kärna handlar om – och det fungerar oväntat bra.
Agneta har fastnat i en vardag som tappat både riktning och mening, inte minst i relationen till sin nedlåtande fitnessfrälste make Magnus. När hon plötsligt får sparken från jobbet hon haft i en evighet, skakas hennes tillvaro om. I ett fnittrigt och självömkande vinrus svarar hon impulsivt på en annons om en au pair-tjänst i Frankrike – och får jobbet.
Hon lämnar allt bakom sig och reser dit, bara för att upptäcka att “pojken” hon ska ta hand om de facto är 70+-åringen Einar. I mötet med honom och den nya miljön börjar Agneta ompröva både sig själv och sitt liv hemma i Sverige.
Humor, självdistans och livsglädje
Filmen är baserad på boken med samma namn av Emma Hamberg och regisseras av långfilmsdebuterande Johanna Runevad. Hur trogen filmen är sin förlaga vet jag inte då jag inte läst förlagan, men det spelar i ärlighetens namn mindre roll – då det här står stadigt helt på egna ben.
Historien omfamnar sin publik med humor, självdistans och livsglädje. Det blir inte ännu en plastig “hitta dig själv”-historia, utan något mer jordnära, igenkännbart och förhållandevis modigt i all sin enkelhet.
Filmen vågar vara både rolig och lite kaotisk. Den bjuder på udda, smått absurda ögonblick som ger berättelsen personlighet utan att tappa sin värme.
Dock sackar tempot ibland och vissa scener tappar i skärpa när tonen blir mer allvarlig, medan andra hade tjänat på att våga gå ännu längre i det skruvade. Det finns samtidigt en charm i att varken filmen eller karaktärerna försöker vara perfekta, vilket jag uppskattar enormt.
Räddas av fantastiska skådespelare
Visst, “Je m’appelle Agneta” är i grunden en ganska typisk medelålders chic lit i filmformat och hade kunnat ta ut svängarna ännu mer. Men där filmen ibland känns lite tunn i sitt berättande, räddas den – och lyfts rejält – av sina helt fantastiska skådespelare.
Eva Melander är fullständigt oemotståndlig i huvudrollen och bär filmen med en närvaro där varje känsla tillåts ta plats. Hon balanserar det sårbara med en lågmäld längtan efter något annat, och jag verkligen unnar hennes Agneta allt gott.
Hon är ingen klassisk “feelgood”-hjälte, utan en människa som famlar, tvekar och ibland gör fel – och just därför blir hon så lätt att tycka om.
Vid sin sida har Melander vår komiska legend Claes Månsson, som här bjuder på en oväntat fin och minnesvärd prestation som den charmige och smått excentriske Einar. Humorn är nedtonad men träffsäker, och det är svårt att inte le åt scener där han paraderar runt i sin franska boning bland konstverk och minnen, eller när han halvnaken springer runt i naturen och jagar sin libido.
Generösa måltider
Miljöerna i södra Frankrike breder lockande ut sig – solvarma stenhus och böljande landskap i ett smekande ljus. Det är pittoreskt och snudd på reklamtjusigt, men filmen undviker för det mesta att göra sig till en samling vykort.
Landskapet fungerar snarare som en spegel till Agnetas inre resa: från en instängd och förutsägbar tillvaro till något som andas frihet, värme och livslust.
Fotot är genomgående väldigt fint och varsamt, med ett öga för både detaljer och stämning. Kameran dröjer kvar vid små ögonblick som bär lika mycket känsla som dialogen, och förstärker i stillhet varje steg i Agnetas förvandling.
Och så har vi förstås maten. Och vinet. Generösa måltider med bröd och ost avlöser varandra, ackompanjerade av ohemula mängder vin. Man blir nästan en smula salongs själv – i en sorts känslomässig solidaritet.
En medelålders kvinna blommar ut
Det mest uppfriskande är hur filmen låter en medelålders kvinna blomma ut i sin nyfunna frihet, i en ovanligt ofiltrerad och ocynisk skildring. Den här typen av berättelser är fortfarande så pass sällsynt att den känns befriande.
Ur det som hade kunnat bli en förutsägbar “hitta sig själv”-historia växer något mer nyanserat fram. Här får till exempel relationerna ta tid, inte minst i dynamiken mellan Agneta och den äldre mannen hon ska arbeta för.
Betyget är en stark trea som hade fått 3,5, om jag haft det till hands. Nu tippar den istället, tack vare charm och finfint skådespel, över till en fyra.
“Je m’appelle Agneta” kanske inte bryter ny mark – men den gör något minst lika viktigt. Den påminner oss alla om att det aldrig är för sent att börja leva på riktigt.
Snabbfakta: ”Je m’appelle Agneta”
Regi: Johanna Runevad
Medverkande: Eva Melander, Claes Månsson, Jérémie Covillault, Björn Kjellman
Genre: Komedi, drama, romantik
Speltid: 1 timme 43 minuter
Biopremiär: 15 april 2026
Digital premiär: 29 april 2026
MovieZines betyg: 4/5
