Jag älskar skräckfilm. Sådan som skrämmer och får mig att tänka. Men även den dumma, fåniga typen med enda syfte att underhålla och erbjuda hängivna fans en kul stund. Ändå känns Eli Roths senaste splatterfest som ett hån mot oss som tagit genren till våra hjärtan.
Tidigt annonserades det att filmen inte var en remake av kultrullen från 90-talet med Clint Howard som den skogstokige titelmördaren som löper amok. En relativt usel, tämligen lättglömd men milt roande B-film. Om det ändå vore så väl denna gång.
Glass förvandlar barn till zombiepsykopater
Här är det en småstad som får besök av en mystisk glassbil med en kusligt leende försäljare (Ari Millen). Snart förvandlas alla barnen som tryckt i sig produkter från nämnda bil till zombieliknande psykopater som brutalt slaktar alla vuxna i sin väg.
Det är den löjligt lövtunna intrigen. Här finns självklart överlevande hjältar och några axelryckningar till twistar som Roth klämmer in för att ge sken av att detta är något annat än en ursäkt för 86 minuters splatter.
Många kritiker har kallat filmen en blandning av ”Weapons” och ”Terrifier”, och det är svårt att inte jämföra med de två betydligt överlägsna rysarna. Läskiga barn i kombination med överdrivet våld och blodspillan kan låta kul på pappret.
Inget kul för någon
Men Roth verkar själv inte ha särskilt kul, så varför ska vi i publiken ha det? Det infinner sig en känsla av att Roth använt mestadels av budgeten till vidriga makeup- och specialeffekter för en parad av utstuderat brutala mord.
Dessa blir dock oroväckande snabbt tröttsamma, speciellt när de ofta signaleras långt i förväg och offren är betydelselösa sidokaraktärer vars namn man knappt minns. Tarmar används som hopprep, avhuggna huvuden som fotbollar, en lärare mosas av en cykel, en annan huggs ihjäl med pennor.
Ska det vara roligt? Det är det inte. Ska det vara skrämmande? Långt ifrån. Den extremt ojämne Roth har fått till det i vissa tidigare verk, inte minst i den 80-talsdoftande slasherrullen ”Thanksgiving”, men saknar här både självironi och glimt i ögat.
Kanske har han sett om ”Children of the Corn” och otaliga andra kalkonskräckisar om ondskefulla barn och tänkt att det i kombination med tortyrporr skulle tilltala dagens skräckpublik. Eller att vi – föräldrar eller barnlösa – skulle uppfatta kladdiga, skrikande barn som den ultimata mardrömmen.
Stjäl från kända filmer
Inte hjälper det att han skamlöst stjäl storyelement från både ”Terror på Elm Street” och ”Kill List” i antiklimaxet till final. Eller parodierar ”Fåglarna” på ett sätt som skulle få filmskolelever i högstadiet att skämmas.
Om det ändå fanns någon att heja på. Men våra hjältar – nördig kille, storasyster som vill festa, kille som vill ligga med syster, kaxig bråkstake, etc. – är så ointressanta och lättglömda att de får ungdomarna i ”Fredagen den 13:e”-franchisen att likna Shakespeare-karaktärer.
Den enda som kommer undan med äran i behåll är kanadensaren Millen (mest känd från ”Orphan Black”). Hans obehagliga blick och leende gör glassbilsmannen till en någorlunda minnesvärd skräckfigur. Tyvärr glöms han oftast bort till förmån för skrikande snorungar med ansiktet fullt av glass. Tvi!
Man anar att syftet är att göra en galen, våldsam skräckkomedi med lite Troma-känsla. Men humorn är hopplöst amatörmässig och grabbig. Utan vett eller finess slänger man in skämt om ätstörningar och självmord. Man hör ett fåtal forcerade fniss eka i den tysta salongen.
Med tanke på Roths som bäst ojämna filmografi, en inte särskilt lovande trailer och uttalanden om scener gjorda med AI var förväntningarna kanske inte alltför höga. Men att det skulle vara så själlöst, glädjelöst och poänglöst var en besvikelse. Ät en glass från GB i stället – det här glasskalaset kan du skippa.
Snabbfakta om ”Ice Cream Man”
Regi: Eli Roth
Skådespelare: Ari Millen, Charlie Zeltzer, Shiloh O’Reilly, Kiori Mirza Waldman, Sarah Abbott, Benjamin Byron Davis
Genre: Skräck, slasher, splatter
Speltid: 86 minuter
Svensk premiär: 7 augusti 2026
MovieZines betyg: 1/5