Frågar du en vanlig person blir hen säkert överraskad av att en lågbudgetfilm från 1980 om en galning som mördar pilska ungdomar på sommarläger har ynglat av sig i elva filmer och nu även en tv-serie.
Frågar du ett fan av ”Fredagen den 13”-franchisen får du i stället motfrågan: ”Varför finns det inte mer?” Personligen växte jag upp med dessa guilty pleasure-rullar, som möjligen inte håller Oscarsklass men erbjuder skamlös underhållning inom slashergenren.
Detta gäller även den nya prequelserien, men på ett annorlunda sätt som troligen lär bli en vattendelare bland filmseriens beundrare. Här finns lite mer story och ambition, men också några oväntade val.
Med risk för att spoila en 46 år gammal film: det visade sig som bekant att det var lägerkocken Pamela Voorhees som låg bakom morden i den första filmen. Efter hennes avrättning hämnades sonen Jason (han med hockeymasken) i de många uppföljarna.
Tillbaka på sommarlägret
Nu är syftet att berätta Jasons, men inte minst Pamelas, förhistoria. Ett tunt underlag, kan man visserligen tycka, men onekligen en kittlande premiss. Hämnd är alltid ett kul tema inom skräckgenren, och med tanke på att den senaste filmen (en ”remake”) kom 2009 är det härligt att återbesöka titelplatsen.
Den bästa nyheten – och seriens absoluta styrka – är att Linda Cardellini spelar Pamela. Skådespelaren har med åren blivit en underskattad personlig favorit i allt från ”Scooby-Doo”-filmerna till ”Dead to Me”.
Här är hennes välmenande Pamela en ensamstående mamma i en småstad 1972. Den unge sonen Jason (Callum Vinson, ”Chucky”, ”The Night Agent”) betyder allt för henne. Som vi lärt oss av filmerna har han ett vanställt utseende och mobbas av de andra barnen på sommarlägret där Pamela arbetar.
När Jason drunknar blir Pamela nästan otröstlig av sorg, trots att stadens vänlige sheriff (Will Catlett, ”Black Lightning”, ”Constellation”) stöttar och uppvaktar henne. Situationen eskalerar dock när mystiska män från Pamelas och Jasons förflutna dyker upp.
Mord begås, liken staplas på hög och det nyöppnade sommarlägret Crystal Lake – inklusive dess deltagare – är i fara. Blodbadet har börjat!
Respekt för filmerna med gott om referenser
Det märks att skaparen Brad Kane har djupdykt i franchisen och hyser respekt för filmerna och deras fans. Hantverket är dessutom imponerande, särskilt med tanke på att detta är hans första egna serie efter arbete med andra produktioner (däribland ”It: Welcome to Derry”) – och som Aladdins sångröst!
Här finns gott om subtila (och mindre subtila) blinkningar och referenser till filmerna. Kolla bara Pamelas blå tröja eller de välbekanta förtexterna, återigen ackompanjerade av Harry Manfredinis musik.
Även andra karaktärer dyker upp igen, framför allt Crazy Ralph (här spelad av Nick Cordileone). Ni vet, gubben som varnar för att lägret är förbannat.
Med det sagt är detta långt ifrån en standard-slasher i stil med filmerna. Fokus ligger på Pamela, och Cardellini fångar skickligt både hennes varma, mänskliga personlighet och hennes sorg, trauma och vrede.
Galenskap trappas upp stegvis
Varje gång man tänker att det är omöjligt att den söta och charmiga Cardellini (Velma i ”Scooby-Doo”!) ska förvandlas till en av skräckgenrens mest ikoniska mördare, uppenbarar sig en oroväckande glimt i ögat. Galenskapen trappas upp stegvis, och i en kort men suverän scen liknar hon nästan Betsy Palmer i originalfilmen.
Till skillnad från andra mindre lyckade prequelhistorier inom skräckgenren (”Leatherface”, ”Exorcisten: Begynnelsen” och Rob Zombies ”Halloween”) är det både underhållande och spännande att följa Pamelas utveckling från sympatisk mönstermamma till den psykopat vi lärt oss att älska.
Mycket beror på att serien tar ut svängarna rejält och att handlingen till största delen är oförutsägbar. Det är både på gott och ont, eftersom serien gör några vågade val som lär dela och till och med uppröra vissa fans.
Det gäller inte minst den andra halvan, som utvecklas till en konspirationsthriller där etablerade detaljer i mytologin ändras. Det fungerar bättre än när exempelvis ”Wicked: For Good” saboterade en av filmhistoriens största klassiker.
Men i det sjunde avsnittet går det överstyr. Campfaktorn blir nästan skrattretande när skaparna verkar ha bestämt sig för att göra en parodi på ”Stranger Things” och/eller ”American Horror Story” i sin förklaring av Jasons ursprung. Dessutom lånar serien friskt från en rad andra skräckfilmer och väver in moraliska dilemman.
Avsnittet illustrerar seriens ganska ojämna ton, något som även märks i de övriga avsnitten. Ofta är det gravallvarligt, särskilt när vi följer Pamela och hennes alltmer försämrade psykiska tillstånd.
Överdrivet, skruvat – och fnissigt
Men ibland blir det så överdrivet, galet och skruvat att det känns som om vi förväntas fnissa lite ironiskt åt tokigheterna. Ungefär som om man skulle ha sett filmen från 1980 och sedan hoppat över alla uppföljare fram till ”Jason X” – där Jason befinner sig i rymden!
Underhållande är det dock, och tämligen ambitiöst. Som prequelserie påminner den om en lite blodigare, fånigare och mindre pretentiös kusin till ”Bates Motel”. Nya rollfigurer och sidointriger är möjligen mindre intressanta eller känns malplacerade, men skådespelarna är det inget fel på.
Vår egen Phoenix Parnevik klarar sig fint, även om hans slampige lägerledare Barry – liksom hans kristna flickvän (Danielle Kotch) – är fruktansvärt irriterande och osympatiska stereotyper som man bara längtar efter att se bita i gräset.
I slutändan är det ändå Cardellini som lyfter helheten med sin trygga närvaro och dedikerade insats. En skräckikon har återuppstått och fått upprättelse – Betsy Palmer skulle ha varit stolt.
Snabbfakta om ”Crystal Lake”
Skapad av: Brad Kane
Medverkande: Linda Cardellini, Callum Vinson, William Catlett, Devin Kessler, Cameron Scoggins, Gwendolyn Sundstrom.
Genre: Skräck, mysterium, drama, thriller
Längd: 8 avsnitt
Premiär: 15 oktober
Visas på: HBO Max
Betyg: 3 av 5