Vad skulle du göra om du upptäckte att du kunde se två minuter in i framtiden och därmed förutse ditt eget öde? Det kan Chris Johnson (Nicolas Cage) och han har delvis maskerat sin förmåga genom att arbeta som magiker. Varje kväll står han på scen på en skumraskens klubb i Vegas och talar om vad som kommer att ske, fast på ett sådant sätt att det hela ser ut som trolleri förstås. Det finns dock personer som fått korn på Chris förmåga och är honom i hälarna. Dels vill säkerhetsvakterna på ett casino sätta dit honom för bedrägeri eftersom han på alltid lyckas vinna vid blackjackborden, och dels är FBI-agenten Callie Ferris (Julianne Moore) väldigt intresserad av att kliva in i Chris huvud för att få hjälp med att förhindra en terroristgrupps planerade kärnvapenattack i Los Angeles. På köpet får han terroristgruppen efter sig som naturligtvis vill hindra ett eventuellt samarbete mellan Chris och FBI.
Chris är högst medveten om vad som försiggår runtomkring honom, och när framtiden tycks innebära att hundratusentals får sätta livet till, kan man tycka att det är en självklarhet hur han bör agera. Det finns bara ett bekymmer och det är att han inte kan se framtiden per se utan enbart sådant som inbegriper honom själv. Så Chris har mer eller mindre bestämt sig för att ignorera samtliga personer och använder sin förmåga till att fly undan. Istället sitter han varje morgon vid samma klockslag på ett café och väntar på det öde han gillar allra bäst av de alternativ han kan se, nämligen Liz Cooper (Jessica Biel). En vacker dag kommer denna vackra kvinna att kliva in genom dörren och in i Chris liv. Jakten på Chris upphör naturligtvis inte bara för det, och när Liz väl blir verklighet blandas hon snabbt in i händelseförloppet och utsätts för livsfara. Det politiska har med ens blivit personligt och Chris tvingas tänka om.
Man kunde verkligen inte ha sammanfört två blekare skådespelare än Nicolas Cage och Jessica Biel för att delge oss denna framtidshistoria. Kemin mellan dem hamnar tyvärr under fryspunkten och det klichéartade manuset blir ännu värre filtrerat genom de tu. Den enda som lyckas göra något av sin rollkaraktär är inte helt förvånansvärt Julianne Moore som spelar hårdkokt FBI-agent. Varför filmen över huvud taget klassificeras som science-fiction av självaste distributören är också något av ett mysterium, såvida man inte räknar en övernaturlig förmåga som science-fiction. Inget i manus eller omgivning skvallrar om att detta utspelar sig någon annanstans än i vår omedelbara samtid.
Men om vi lämnar genreanalysen åt sidan så är ”Next” en hyfsat spännande actionthriller som trots platta karaktärer och logiska luckor lyckas med att överraska mig åtminstone en gång. Det kan visserligen bero på att jag redan hade räknat bort den ur matchen, men gillar man genren så blir man antagligen underhållen. Till regissören Lee Tamahoris tidigare verk i hör bland annat ”xXx: State of the Union” och Bond-filmen ”Die Another Day”. Något säger mig dock att han hade lyckats bättre om han istället fortsatt göra filmer i stil med ”Krigarens själ”…
