Inget är nytt under vårsolen när Neil Marshall klippt ihop ett fantasilöst blandband från sina mest apokalyptiska 80-talsfavoritfilmer under namnet ”Doomsday”.

Sällan har en film skapat sådana rubriker i media innan den ens haft premiär, som ”Da Vinci-koden”. Bittra författare har viftat med plagiatstämningar, religiösa organisationer har rasat, biskopar har slitit sitt hår i ren förtvivlan. Men hoten om bojkott eller inställd premiär har ekat tomt. ”Koden” är här, och den skall knäckas.

Dotter Lynch är tillbaka med en nervkittlande rysare om en amerikansk småstad i öknens utkanter. Det är en väloljad lek med mordiska återblickar och frågan är om inte far Lynch snart får se sig omsprungen i kampen om den surrealistiska filmens mästartrofé.

Äckligt politiskt korrekt när slibbiga tonåringar åker på musikkollo och upptäcker att de kan sjunga och kärar ner sig i medlemmarna i obehagligt vältrimmade gruppen Jonas Brothers. Så söt att inte ens småbarn kan svälja denna sockerchock.

Den animerade Sci-fi-sagan om WALL-E börjar som ett alldeles unikt stycke film, för att sakta bli något konventionellt och typiskt tecknat. Men vad som fascinerar mer än själva slutprodukten, är dess karaktärer. Kan två plåtburkar verkligen vara årets gulligaste filmpar?